– Kan vi ta beslut om detta? Då går vi på VM listan utifrån den ordningen man placerade sig.
Jag satt knäpptyst, förstod inte helt vad som sades men någonstans där och då tändes ett hopp. Ett hopp om att få tävla Crufts! Kan det verkligen vara möjligt!?
Men vi backar tillbaka bandet lite till när allt började, okt 2019 i Ulricehamn, min hemmaklubb. Jag hade suttit sen sommaren och googlat och kollat Youtube och jag var som vanligt sugen på att testa något nytt efter att en längre tid kört rallylydnad, viltspår och lydnad tillsammans med Ruth. Nu ville jag utmana både henne och mig med något som vi varken kunde eller helt hört talas om, och jag slängde mig ut direkt i tävlingsvärlden för här minsann skulle det tävlas! Iklädd cowboyhatt och lasso bar det iväg till hallen för att visa upp vårt nummer. Jag var så galet nöjd med vårt program och våra trick så jag hade såklart en 1a plats i tankarna. Men ja, riktigt så lätt var det ju faktiskt inte. Jag fick inte ens uppflytt och kunde inte helt förstå varför. Tävlingen därpå kom en av domarna fram till mig innan B starten och berättade att jag hade för mycket HtM i mitt program. Jag sprang ut till parkeringen, tog typ bort all HtM och kastade in diverse snurrar och annat. Första uppflyttningen var i hamn och sen har det rullat på! Även om vi från och till haft bakslag och mindre bra tävlingar så känner jag att vi under varje tävling utvecklas. Och att nu bara slänga in en snurr räcker ju sällan!
SM 2019 på My Dog
Jag och min kompis satt laddade och redo för att se en show. Jag hade precis påbörjat min egna karriär och hade väl inte helt fastnat i sporten även om jag tyckte den var rolig. Men så såg jag det där! Den fina, ödmjuka relationen mellan förare och hund. Känslan av kreativitet och ren kärlek och jag var fast! Nu skulle jag hem och fila vidare!
Nu några år senare och många tävlingar i ryggen så känns det fantastiskt att få denna möjlighet att få tävla på Crufts. Det är verkligen det största man kan göra! Och åter igen ska jag göra det iklädd cowboyhatt.
Förberedelserna
Att ta husbilen till Crufts och England blev rätt snabbt bestämt då det kändes skönt att ta med sig ”hemmet”. Man hade hela tiden en trygghet att komma tillbaka till och vi hittade en bra och trevlig camping endast 20 min norr om Birmingham.
När allt var bokat och klart så började den där lite mer intensivare träningen och att börja gå in och pilla lite i programmet för att maxa det. Nu vet jag att jag inte kan ändra så mycket eftersom Ruth är lite fyrkantig som hund med större kontrollbehov än mig så jag fick ändå hålla mig till ursprungsplanen för hennes del, men kunde ändra lite på min koreografi och detaljer som förhoppningsvis skulle höja programmet något. Jag kunde läsa mig till att mina revolvrar inte skulle vara godkända men kände samtidigt att det inte gjorde något. Jag tror ändå man såg att vi körde ett cowboytema.
Jag vet med att jag lade mycket tid på att läsa in mig på diverse saker som vaccinationer, sprutor, ATC nummer, regler och övriga papper och saker man skulle ha koll på. Här kände jag att åsikterna gick isär men jag gick på vad reglerna, tullen och Jordbruksverket förmedlade. Så läs på om ni ska göra samma resa! Bättre att vara på säkra sidan.
Resan dit
Vi startade vår resa på måndagen efter att vi varit hos veterinären och tagit den sista sprutan med framför allt avmaskat båda hundarna. Edith och Torsten lämnades hos Pelles föräldrar medan Keep skulle hänga med. Vi hade packat in allt dagen innan och nu inväntade vi endast radio som skulle komma och göra en kortare intervju innan vi påbörjade resan neråt. Vi skulle ta oss med färja över till Tyskland för att sedan köra vidare mot Nederländerna och färjan över till England. Den färjan tog lite längre tid och här fick man endast ha hundarna i hytten men resan gick bra och hundarna skötte sig exemplariskt.
Vi hittade flertalet fina och mysiga ställplatser under färden och hann se några saker under resans gång i alla fall. Även om huvudsyftet endast var att åka dit, tävla och sedan åka hem.
Tävlingsdagen
Vi hade fått besked om att det var träning mellan 7-8 och att vi kanske skulle få tillgång till arenan. Gällande detta får man ju verkligen tänka till vad som är bäst för sin egen hund och inte bara gå på vad andra kanske tycker. Jag visste att Ruth inte skulle få ut något av den träningen, och jag hade full koll på vart jag skulle så jag kände mig trygg i att hoppa över den träningen. Jag var tydligen den enda som hade gjort det men det visade sig att alla samtidigt fått 20min med allas rekvisita framme samtidigt för träning. Där och då kände jag att mitt beslut att hoppa den träningen var det bästa beslutet. Ruth hade snarare irriterat sig på att det var stökigt och hundar överallt, och hon delar inte arena med någon enligt henne.
När det var 1 timme kvar innan allt skulle starta samlades vi alla bakom scenen och man fick en bra och tydlig genomgång hur allt kommer att fungera. De gjorde även noteringar om exakt hur
rekvisitan skulle stå för att dom skulle ha koll på detta när man tillsammans bar ut den. Jag behövde endast stega ut det sista och kontrollera. Tyvärr togs rekvisitan bort lite tidigare än jag trott så jag hann inte riktigt rätta till lassot vilket jag försökte göra när jag ställde in det men inser nu att det hamnade fel och det gjorde att hon tappade hälften men tycker ändå hon löste det riktigt bra. Nu är det strax vår tur och det är endast polishundarna som skulle in innan. Det var väldigt hetsigt och enormt mycket skällande så här hade jag svårt att komma tillbaka i bubblan tillsammans med Ruth och jag märkte även att Ruth tyckte det var väldigt irriterande med allt ljud.
När föregående ekipage gått in fick vi möjligheten att värma lite mer på en avsatt yta. Här värmde jag främst Ruths kropp och sen körde jag min rutin att främst träna HtM. Detta för jag märkt att vi lättare kommer in i bubblan då.
Dags att gå in! Jag står och pratar lite med en av funktionärerna och berättar hur nervös jag är. Men jag tog några djupa andetag och äntrade den gröna mattan rakt in i spotlight och applåder! Där och då insåg jag att all nervositet vad som bortblåst och det enda som fanns kvar va glädje, ödmjukhet och en enorm stolthet. Jag älskar detta, jag och Ruth. Vi älskar stora arenor!
Ruth var pigg, glad och lite busig. Ja precis som hon brukar vara! Det mesta satt ändå och det blev inga större missar. Hon lade in lite egna trick och sekvenser men det vet jag att hon alltid gör så inget jag blev stressad över. Bara att ta in henne i musiken igen så vi tajmar nästa del. Efteråt satt vi bakom scenen tillsammans med övriga som startat. Jag pratade länge med Lorna som sedan visade sig vinna hela tävlingen. En väldigt ödmjuk och go person. Men vi stod alla där, pushade och stöttade varandra och det var en väldigt härlig stämning bland oss alla. Även om flertalet av dem tävlat på Crufts flera gånger förut så tror jag alla stod där med samma tacksamhet att få uppleva detta tillsammans med sin hund.
Jag kan bara säga att får ni möjligheten, ÅK! Det var verkligen det häftigaste jag någonsin gjort och ärligt sitter jag här nu med tårar i ögonen när jag skriver som sista raderna på denna berättelse. För jag kan verkligen inte beskriva min enorma tacksamhet att få möjligheten att uppleva detta äventyr med Ruth. Min älskade lilla vildhäst.
Tack SHFK för detta enormt fina förtroende, tack Pelle som alltid står ut med mig och min familj och vänner som hejar på. Tack Freestyle Sverige för den enormt fina attityd och engagemang vi har för varandra. Och tack Ruth, min älskade Ruth. Kan inte med ord beskriva min kärlek till dig. Det är vi, det är det verkligen.
