Hur börjar man ens? Har nog fortfarande inte totalt greppat att vi fick uppleva Crufts,
det som så länge bara varit en dröm. Men nu gick den drömmen i uppfyllelse och jag ska
nu berätta hur resan dit såg ut.
Redan 2009 tog min karriär inom hundsport fart, jag var då 10 år gammal och fick
min första hund Jack, en blandras med på tok för många hundraser haha.
Tillsammans med honom började jag tävla agility och vi klättrade snabbt upp i
klasserna. Snart stod vi på startlinjen på SM och placerade oss då 5:e bäst i Sverige.
Det var mitt första mästerskap och jag blev hungrig på fler! Jag fick nys om Crufts
tidigt och blev fascinerad över showen som agilityförare bjöd på, tänk om man
skulle få uppleva det där! Drömmen växte för varje tävlingsår och inte visste jag då
att den skulle bli sann.
Agility var min första kontakt med hundsport och alla drömmar började där. Men
grejen med drömmar är att dem kan förändras med tiden och ibland går dem i
uppfyllelse på ett sätt man inte hade en aning om. Jack blev äldre och jag insåg att
han inte är den hunden jag kommer kunna satsa med. Han är dock den absolut
bästa hunden jag någonsin kunnat ha och var perfekt för en ung tjej att utforska
hundträsket med.
När jag fyllt 16 så kom Navy in i mitt liv, en bordercollie som varit allt annat än
enkel. När jag ser tillbaka på det hela så var han för mycket hund för mig. Att gå
från all enkelhet och självklarhet med Jack till att äga den tuffaste valpen i kullen,
med en extrem motor och avkomma efter hardcore vallhundar. För att fatta mig
kort så blev resultatet två förstörda lägenheter som var tvungna att genomgå
omfattande renoveringar på grund av en ung och galen Navy.
Men den tuffa djävulsvalpen och den okunniga tonårstjejen lyckades på något sätt
ta sig till landslaget i Freestyle, representera Sverige på stora mästerskap och nu
tillsist dansa på inget mindre än CRUFTS.
Beskedet
I juli förra året fick vi beskedet att vi skulle få åka som representanter från Sverige
och tävla på Crufts internationella freestyletävling. Den känslan var helt otrolig!
När beskedet kom så sprang jag till min sambo Rasmus och frågade honom “vad
säger du om att åka till England i mars?”. Helt skakis efter nyheten ringde jag med
glädjetårar både mamma och pappa. Lyckan var TOTAL!
Nu åker vi!
Tidigt söndag den 5:e mars, drygt en vecka innan tävlingen, så rullade bilen mot
England. Jag, Rasmus och alla våra hundar: Kira, Bohdi, Nacho och självklart
stjärnan Navy. Vi tog öresundsbron till Danmark och sedan färjan mellan Rödby
och Puttgarden. Vi har kört för många gånger genom hela danmark så denna
gången passade vi på att unna oss en färja för att spara både tid och många mil. Ett
snabbt stopp på Bordershopen i Puttgarden blev det för att handla snacks, 3 flak pepsi och två flaskor bubbel. Sedan fortsatte resan genom tyskland tills vi nådde
första destinationen – Bremen, 8 timmar hemifrån.
På måndagen gjorde vi ett försök att besöka Amsterdam i Nederländerna. Vi körde
in i staden och spenderade ca 1,5 timme på att hitta ett parkeringsgarage där vår
stora bil gick in (2m i takhöjd). Men vi lyckades inte och någon promenad i den
vackra staden blev det inte. Så något
deprimerade över det misslyckade försöket
fortsatte vi resan och hamnade oplanerat
nog på gränsen mellan Nederländerna och
Belgien för natten. Vi bodde i ett vackert
kloster som byggts om till ett hotell,
omgiven av fantastisk natur. Dagen därpå
startade vi morgonen med 2 timmars
promenad i området med hundarna. Vi
befann oss så pass nära gränsen till
Belgien att vi gick över gränsen flertalet
gånger under promenaden.
Med trötta och nöjda hundar tutade vi
vidare till Calais, Frankrike. Väl framme vid vårt B&B så bestämde vi oss för att
ägna resten av dagen åt att bara ha trevligt. Vi vandrade in på några djurbutiker och
blev fascinerade över utbudet, riktigt farligt för plånboken! När vi passerade en
matbutik i calais så fick vi syn på en trampolinpark inomhus, de barnsliga sidorna
av mig blev helt till sig och jag skulle bestämt nog dit för att få hoppa lite
studsmatta! Jag drog med mig Rasmus dit och vi betalade för att få hoppa i en timme. Nu med facit i hand så kanske det inte riktigt var det smartaste valet för två
ungdomar med led- och muskel problematik att göra. . Att jag dessutom fick för
mig att lära mig att göra en framåtvolt där och då… Ja ni kanske kan förstå hur
utfallet blev!
Det är tisdag och vi tar färjan över till Dover! Väl på fastlandet så var jag förste man
att ta mig an utmaningen att köra på fel sida av vägen. Efter lite skrik och panik så
kom jag in i det och vi tog oss säkert fram till vår destination. Vi spenderade sedan
två nätter i Bromley, en ort utanför London, hos Rasmus moster. Under onsdagen
tog vi tåget in till London och gjorde lite sightseeing. Jag och Navy fick möjlighet
att upprätthålla vår tradition av att dansa framför kända byggnader! I bakgrunden
på våra instagram videos kunde man se Big ben, London Eye, Tower Bridge och
Buckingham Palace.
På torsdagen anländer vi till vårt boende för dagarna då crufts pågår. Vi hade bokat
en typisk engelsk cottage, belägen på en stor gård ute på den brittiska landsbygden.
Helt fantastiskt fint och perfekt för hundarna som fick spendera mycket tid på den
inhägnade tomten!
Vi åker till NEC i Birmingham, platsen där Crufts arrangeras, på fredagen för att
kolla läget och bekanta oss med området. Efter att ha bokstavlig talat simmat
igenom folkmassorna och all shopping så kom vi fram till the main arena och jag
fick äntligen se den kända Crufts-planen i verkligheten. En stor arena med stor
läktare och till min lycka – mattan såg perfekt ut! Ingen livsfarlig filtmatta, utan nu
fick vi konstgräs att springa på!
Tävlingsdagen
Vi går upp 04.30 på morgonen och anländer till NEC vid 7-tiden. Alla deltagare är
på plats, vi utbyter gåvor och briefing hålls med arrangörerna. Ett strikt
tidsschema har vi och mycket anvisningar att följa – välplanerat och superbra
strukturerat. Med mig bakom scenen hade jag Rasmus och på en fylld läktare satt
hans moster, hennes man och Rasmus kusin och kusinens flickvän. Rasmus är van
vid det här laget att hantera en stressad och nervös Ella. Han förbereder allt åt mig
och gör allt för att underlätta så mycket som går, verkligen guld värt och den bästa
supporten jag kan tänka mig.
Vi går in på planen och jag känner hur all nervositet rinner av mig. Jag ändrar
inställning och självförtroendet ökar. Vi möts av en stor publik och det känns helt
fantastiskt! Navy har dock zoomat ut fullständigt, han springer ifrån mig för att
undersöka planen och jag låter honom. Om han behöver checka läget innan vi kör
igång så är det helt okej för min del!
Musiken går igång och Navy känns stabil. Han håller sig fokuserad framåt och
släpper inte blicken därifrån. Första kedjan går som planerat! Vi går in i nästa sekvens där han går sidosteg på avstånd vänd ifrån mig, han startar starkt och
sedan ser jag hur han tappar sig lite. Jag får panik och börjar ropa “hit”?! Förvånad
över mitt kommando och lydig som han är vänder sig Navy om. Fan också, jag
sabbade det. Snabbt skickar jag honom på ett “vänd” så han intar rätt position igen
och han fortsätter utföra kedjan precis som han ska.
Det flyter på ett tag och sedan kommer den svåraste delen – han går framåt
parallellt med mig. Jag ger honom kommando och han påbörjar kedjan. Men
musiken stegrar och han hör inte mitt ord för “sakta ned”… Fram flyger han
snabbt som tusan!! Jag gör ett försök att ropa “stanna!” men då har jag redan
hunnit tappa honom och han ger mig fingret – han tänker då inte stanna! Det här
är hans tid i rampljuset och det tänker han utnyttja till fullo! Lite tjuv blir det in i
nästa kedja då han fortsätter med inställningen att det är han som bestämmer,
vilket är farligt då han inte brukar ta några vidare bra beslut haha! Vi återfår balansen halvvägs in i programmet och resten går som smort. Jag hör publikens reaktioner på våra tricks och en våg av självförtroende, lugn och glädje sköljer över mig. Sista halvan njuter jag bara! Jag är där och dansar med mina drömmars hund, på den drömmigaste tävlingsplanen.
Vi slutar på en sjätteplats i tävlingen! Jag hade önskat och trott på lite högre poäng,
men med tanke på lite strul så har jag ändå lite förståelse. Men placeringar är inte
det viktigaste! Responsen jag har fått i efterhand har varit helt fantastisk!
Människor från hela världen kontaktar mig och uttrycker sin kärlek för
programmet och det vi gör. Det väger tyngst!
Crufts har gett mig så mycket mer än jag trott! Jag är så glad över att få varit här
och jag hoppas att jag får komma tillbaka. Vi är inte färdiga här!
Tack till SHFK för förtroendet, tack till mina vänner som hejat på hemifrån, tack till
mina föräldrar som gjort resan möjlig, tack till alla som supportat mig och Navy i detta.
Oändligt stort tack till Rasmus som alltid finns där för mig och ser det som en
självklarhet att resa jorden runt för att få uppfylla mina drömmar. Men inte minst, stort
TACK till min Navy. Min älskade och fantastiska Navy, titta vad du kan!!
Ella och Navy
