Crufts 2020

crufts3-3

”The world’s greatest dog show” – CRUFTS 2020

Redan i augusti i fjol fick jag det härliga beskedet – Kummin och jag skulle återigen få lov att representera Sverige och svensk freestyle i den internationella freestylefinalen på CRUFTS 2020! Det var verkligen ett härligt besked och jag blev mycket glad. Jag var i gång med ett nytt program och kände att timingen var väldigt bra – hösten behövdes för att utveckla programmet och göra Kummin och mig säkra i det och framemot våren 2020 borde vi ha så pass mycket trygghet i programmet att vi kunde göra det rättvisa. Jag såg verkligen fram emot att få uppträda på Crufts fantastiska arena igen.

World Resorts Arena där finalerna på Crufts hålls
Kummin rekognoserar utställningsplatsen

När planerna för resan skulle göras upp så bestämde jag mig för att det smidigaste skulle vara att köra bil hela vägen. Ingen inledande Kielfärja den här gången utan bil via Öresundsbron, kort färja Rödby-Puttgarden och sedan bil hela vägen ner till Calais och Euroshuttle-tunneln till England. I år föll det sig så att ingen av mina nära och kära hade möjlighet att följa med mig på en så pass lång resa utan själva bilkörandet skulle jag få genomföra själv. Min son William skulle sedan flyga över fredag – söndag för att vara med under själva tävlingsdagen och stötta och heja.

Det blev en riktigt bra lösning. Jag hade planerat god tid för resan och lagt in två övernattningar både på vägen ner och vägen hem. När man kör själv måste man ju ha tid att stanna om man blir trött och Kummin behöver ju dessutom röra på sig regelbundet. På så sätt blev hela resan till ett nöje och inte bara en transport – jag körde två-tre timmar och sedan pausade jag och gick ganska rejäla promenader. Jag hade bokat första övernattningen i mitten av Tyskland och andra i Calais och hade planerat in att komma fram till hotellen i rimlig tid så att jag hann gå en promenad innan det blev mörkt. Allt fungerade enligt plan. Jag gav mig iväg hemifrån tisdagen den 3 mars och när jag vid lunchtid på torsdagen rullade in på parkeringsplatsen på Hilton Birmingham Metropolitan efter cirka 180 mil på vägarna så kände jag mig GRYMT nöjd och stolt. En sån powertrip – och jag fixade det – inklusive vänstertrafiken!

Fast helt ensam var jag ju inte – Kummin är ett fantastiskt resesällskap. Hon är en mycket resvan dam och tycker att ett sådant här äventyr på tu man hand med matte är trevligt. Hela resan handlar ju faktiskt om henne och får hon stå i centrum och hänga med så är hon nöjd. Hon charmar hotellpersonal och lär sig snabbt var restaurangerna ligger. Och – som jag har sagt förut – att resa med hund i Europa är en trevlig upplevelse – Kummin fick minst lika bra – om inte bättre – service än vad jag fick!

I Birmingham bodde vi på Hilton Birmingham Metropolitan, ett superfint hotell som ligger precis i anslutning till utställningsplatsen. Här var fullt av hundar och hundmänniskor och i lobbyn möttes man av en informationsdisk där utställningsprogram och tidningar om Crufts delades ut. Hotellet hade under de här dagarna speciella restaurangutrymmen för de som ville ta med sig hunden till middagen eller frukosten och fullt med personal som verkligen bemödade sig om att hjälpa en. Att dessutom alla hotellgäster var positivt inställda till hundar (naturligen – i princip alla som bodde på hotellet var där för Crufts) gjorde inte saken sämre. Överallt möttes man av leenden och kommentarer som ”Oh – what a lovely dog” eller ”Hello cutie” (INTE riktat till mig) och alla trängde glatt in sig i hissarna tillsammans. I restaurangen fick jag vänligen men bestämt stoppa dem som ville bjuda Kummin på godsaker och en dam förklarade att det var dags för mig att skaffa fler hundar – man kan ju inte bara ha en! Ja – Engelsmännen har verkligen ett alldeles speciellt förhållande till hundar och jag har nog aldrig upplevt en trevligare och smidigare hotellvistelse med hund är just denna.

På torsdagseftermiddagen tog jag mig en första titt på utställningsområdet. När man kom in i hallarna och såg alla människor och tittade in i den stora finalarenan så började man känna av spänningen. Kummin och jag rekognoscerade lite och jag kunde konstatera att jag kände igen mig från året innan och att jag hade bra koll på var jag skulle vara, när jag skulle vara där och hur man tog sig dit. Skönt! Vi passade på att köra igenom några kedjor ur programmet i en korridor bakom arenan och Kummin var med på noterna. Hon brydde sig inte alls om alla människor som gick runt omkring utan jobbade glatt på. Det kändes som en riktigt bra första avstämning.

På fredagen hade jag planerat att hitta ett ställe där jag kunde köra igenom hela mitt program med rekvisita och musik. När man har rest så många dagar så har ju helhetsträningen blivit lite lidande även om man har tränat på delar av programmet. Nu kände jag att jag ville köra igenom helheten en gång innan tävlingsdagen. Nina (Roegner) hade berättat att när hon var där så hade hon varit inne på utställningsområdet riktigt tidigt en morgon och tränat i en utställningsring innan bedömningarna hade börjat för dagen. Så på fredag ställde jag klockan på fem och redan före sex var Kummin och jag inne i hallarna. Det visade sig vara en utmärkt idé (TACK Nina). Kummin och jag fick till ett fint träningspass i en utställningsring, med all rekvisita och full musik på. På köpet fick jag lite publik också bland alla dem som under tiden var på väg in för att delta i utställningen eller öppna sina montrar. Alltid nyttigt att utsätta sig för!

När vi tränat färdigt så började det bli riktigt fullt med folk, och då gick Kummin och jag tillbaka till hotellet och åt frukost – ett perfekt upplägg. Det är alltid en balans att avgöra hur mycket tid man ska tillbringa på utställningsområdet inför en tävling. Man vill ju naturligtvis visa sin hund miljön men behöver samtidigt se till att den får tillräckligt med vila. Vi hade dessutom varit på resande fot/tass i tre dagar – hur mycket hade det påverkat Kummin? Sådana här avgöranden är viktiga när man deltar i stora tävlingar. Har man som här rest 180 mil enkel väg för fyra minuter i ringen – man har bara EN enda chans att visa sitt bästa – då gäller det faktiskt att ha tänkt igenom allt. Nu är ju Kummin en van mästerskapsvovve så jag har ganska god koll på hur hon fungerar, men inte desto mindre är det viktigt. I vågskålen denna gång låg också det faktum att vi befann oss på CRUFTS – ”The worlds greatest dog show” – och jag hade inte tänkt resa hela vägen hit och inte se något av showen! Kompromisslösningen blev den att förmiddagen tillbringades på hotellrummet, sedan gick vi och shoppade och tittade på bedömningen av lite olika raser och efter det satte jag mig i stora finalarenan i några timmar och då fick Kummin vila i bilen.

På lördag morgon skulle alla tävlande ekipage få tillfälle att komma in på arenan och träna. William hade som planerat anlänt kvällen innan och vi hade bestämt oss för att satsa på att vara på plats i god tid för träningen för att sedan gå tillbaka till hotellet för frukost och vila. Det fungerade mycket bra och vi var nästan först på plats när finalringen blev tillgänglig för träning. Efter ett lyckat pass med mycket feelgood och också en hel del prat med alla trevliga medtävlare så drog vi oss tillbaka. Nästa gång vi kom hit så skulle det vara dags!

Nu kör vi! Foto Yossi Guy
Kummin och jag vid lördagsmorgonens träning i arenan.

För att ta sig till World Resorts Arena där finalerna hålls måste man gå genom en lång gång. Eftersom det är så mycket folk och hårt tryck på platserna i arenan så är gången indelad i olika filer. En snabbfil för funktionärer och de som ska tävla den aktuella dagen. Publiken får gå i en annan fil – och det är långa köer. En funktionär berättade att människor hade köat i upp till två timmar för finalprogrammen på lördagen och söndagen! Och då tar arenan nästan 8 000 personer. Så gissa om man känner sig som en ”rockstar” när man glider förbi köerna i sin speciella snabbfil! Jag kunde se på Kummin att också hon hade uppfattat att hon var lite förmer än de som stod och köade – med högburet huvud och svansen i topp travade hon förbi alla människor på ett självklart vis. Hon kan tänka sig att leva kändislivet alla dagar i veckan!

Vi var tillsagda att vara på plats cirka två timmar innan tävlingsstart. Det skulle bli genomgång och information och jag skulle också hinna överlämna gåvor till mina medtävlare och ordna till vår tilldelade plats, ställa upp Kummins bur och rent allmänt göra oss hemmastadda. När allt detta var gjort var det bara att vänta och förbereda sig och sin hund på allra bästa sätt. Eftersom detta var en väldigt välorganiserad tävling och tidschemat hölls perfekt så var det en tacksam uppgift att förbereda sig. Mitt jobb i de här situationerna går ut på att få Kummin att känna igen sig i våra rutiner och veta vad det är som är på gång. Hålla det så normalt som möjligt. Jag ska ha gjort förarbetet och tagit reda på allt jag kan om miljön vi ska tävla i – hur ser det ut där man går in, vilka är mer där, var får William stå och hålla Kummin – bakom eller framför draperiet, etcetera… Ju mer man vet desto tryggare blir man. Sen gäller det att hålla Kummin i en bra förväntansfull sinnesstämning som samtidigt inte får tippa över i för mycket laddning. Allt detta gäller naturligtvis på alla tävlingar – men tryggheten man vinner av att göra precis som vanligt är extra viktig i så här stora sammanhang. När allt runtikring blir svårare så är det mitt jobb att vara extra tydlig mot Kummin – både innan och under vårt framträdande.

Så var det dags att leverera! Fort in med rekvisitan. Jag hör att speakern påannonserar oss men lyssnar inte så noga. Ställer upp ”milkshaken” och skrivmaskinen, papperet med hjärtat, jackan… går skåpsdörren att öppna, ligger hjärtat på plats? Snabbt ut till Kummin igen. Hon väntar – ser glad och laddad ut. Hon vet precis vad vi ska göra. NU är det vår tur! När Kummin lägger upp tassen på ”milkshaken” och tar sugröret så går publiken igång direkt! En helt fantastisk känsla – jag fick gåshud! Sen är det bara att köra. Jag hör att vi har publiken med oss hela programmet men vi är också verkligen i VÅR egen bubbla. Och här – på Crufts 2020, på denna stora, fantastiska hundsportarena med nästan 8000 jublande människor i publiken, så levererar Kummin och jag en av våra allra bästa prestationen någonsin!

Känslan efteråt var obeskrivbar. Glädje. Tillfredsställelse – att vi lyckades visa vad vi kan när det verkligen gällde. Att det räckte så långt – till en andraplats på Crufts! Alla kramar och lyckönskningar. Jag är så tacksam över att jag har fått uppleva detta tillsammans med min fantastiska lilla hund. Det finns liksom inte så mycket superlativer kvar för att beskriva det jag har fått uppleva tillsammans med Kummin under vår freestylekarriär.

1:a Elke Boxoen från Belgien med Just Jump Jessy, 2:a Kummin och jag, 3:a Nicci Hindson från Storbritannien med Comebyanaway Wildest Dream

Efter att på eftermiddagen ha tittat när Elke Boxoen från Belgien tillsammans med sin border collie Just Jump Jessy framförde sitt fantastiska vinnande program en extra gång så firade vi med bubbel och middag på lördag kväll. På söndag morgon flög William hem men jag stannade kvar till söndag eftermiddag. Jag hade fått chansen att göra ett framträdande till, en ”spotlight performance” för fulla läktare under söndagens finaler – och det blev återigen en fantastisk upplevelse! Men sedan vände jag hemåt. Trots att jag naturligtvis var lite sliten (jag trasslade till det med vänstertrafiken en gång men kom som tur var undan med bara förskräckelsen) så gick hemresan av bara farten när man hade så angenäma minnen att gotta sig i. De 180 milen hem avverkades med god fart och gott humör, ackompanjerat av hög musik och med två trevliga avbrott för övernattningar. På eftermiddagen tisdagen den 10 mars rullade Kummin och jag in på parkeringen hemma i Göteborg – trötta, men med minnen för livet!

Lisa och Kummin

Dela artikeln:

Våra sponsorer

Huvudsponsor: Agria Djurförsäkring