Här kommer Nina Roegners berättelse om när hon och Moster reste till Crufts för att representera Sverige.
Efter två färjor och många mil var vi äntligen i Birmingham.
Vi bodde på ett superfint och hundvänlig hotell alldeles intill arenan. Hotellet var fullt av hundar och det fanns till och med en restaurang för oss med hund. På kvällen tog vi oss till den enorma mässan. Självklart roade vi oss med en tur på den rosa mattan som leder till den berömda gröna mattan. Både jag och Moster stortrivdes.
På fredagen var vi uppe tidigt för att få träna och på vägen ner i hotellet visade det sig att hissen var full av piloter. Eftersom man aldrig riktigt vet om hissen är på väg upp eller ner frågade jag ”Are you going up?? “No, we are going to bed!” svarade de, vilket roade mig hela dagen:-)
Planen var att försöka komma in och träna på den gröna mattan (försöka duger!) men där vaktade fyra trevliga vakter med mycket bra färgseende och dessutom superkoll på vilken färg man skulle ha på sitt armband de olika dagarna:-) Så vi fick helt enkelt byta plan och istället träna på en annan grön matta utan vakter. Eftersom det var en hel timme innan utställningarna skulle starta lånade vi terrierringen. Konstaterade återigen att jag har en hund som kan fokusera och jobba på oavsett vad som händer runt om. Så trots att jag ställde fram min ”hundförbudskylt” (som ingår i vårt nya nummerJ) så delade vi ringen med flera glada, yra och förvirrade utställare men Moster ”körde på” med utställare både framför -och bakom sig (väldigt tätt in på:-)
Tryggt förvissad om att det inte kunde bli mycket svårare än så tog vi oss tillbaka till hotellet och åt en härlig frukost. Bästa stunden på dagen om ni frågar Moster:-)
Efter en härlig promenad och en kort tur inne på själva mässan bänkade jag mig på arenan. Blev grymt imponerad av hur de ”lyfter” hela arenan med hjälp av musik och ljussättning, vilken häftig upplevelse! Vilka shower de bjuder på och vilken fantastisk publik de har! Längtade efter att det skulle bli dags för mig och Moster!
Så var det äntligen vår tävlingsdag!
Eftersom Crufts regler säger att man inte får tävla samma nummer mer än en gång så har vi övat in ett helt nytt. Även om det nya numret bygger på rörelser som Moster kan sedan tidigare så ska man veta att det tar väldigt lång tid innan allt sitter. I mitt fall är det först de sista veckorna jag har känt mig hyfsat säker, men att tacka nej till Crufts går liksom inte. Livet är ju till för att levas!
Arrangören gav oss en möjlighet att träna i arenan tidigt på morgonen innan tävlingen. Det känns inte optimalt att träna så nära inpå tävlingen men å andra sidan kändes det nödvändigt att göra sig hemmastadd i tävlingsmiljön. Det var verkligen en häftig upplevelse när alla ekipage och mängder av rekvisita trängdes på arenan för att försöka hitta positioner och ”den rätta” känslan. Kan lova att Moster fick feeling! Hon ”vräkte” sig fram och istället för att väja och lämna företräde la hon in ytterligare en växel och fortsatte fram. Det var som hon sa: ”Flytta på dig, de där dockorna är mina, varenda en!” Tur att hon inte kör bil:-)
Efter träningen blev det frukost och en lååång väntan….
Nästa gång vi kom till arenan var det tjockt med folk och det hade inte varit möjligt att ta sig fram utan ”rätt” färg på armbandet. Backstage hade vi Kerstin, vår landslagsledare, som stöd och support. Det är inte dumt att ha en klok person att ”bolla med” när man är nervös och huvet inte funkar som det brukar. Vi hade startnummer tre och plötsligt var det dags. Vi gick in, hälsade på domarna startade musiken. Sedan gick allt väldigt fort och så var det över. Vad hände liksom? Sammanfattningsvis hade vi några missar, satte glädjande nog flera av våra svårare grejer men framför allt hade vi superskoj och en härlig känsla!
