Här kommer Nina Roegners berättelse om när hon och Moster representerade Sverige i Freestyle på Crufts 2017
Dag 1:
Äntligen påväg!
Tänk vad jag sett fram mot att resa till Birmingham och att få tävla på Crufts. Planen var att träna ordentligt, packa i god tid, jobba in i det sista och för att resa iväg, lugnt och välplanerat:-) Helgen började bra med att mina och Mosters underbara teatervänner kom och överraskade med en blågul bukett, mumsiga hundtugg, champagne och vackra ord. De sjöng ”Ja, jag vill leva la Dolchevita” och gjorde en koreografi så det stod härliga till. Vilken underbar support!
Men sen blev jag ordentligt sjuk….Valpkursen fick Alexandra ta, så gott som själv, vilket inte är så lätt när vi ska vara två på den kursen för att räcka till, och istället för att packa och gå långa promenader med Moster blev det just ingenting…..Först på själva resdagen mådde jag tillräckligt bra för att orka köra ett träningspass med Moster. Man kan definitivt säga att hon är en hund som inte ska inte vila sig i form. OMG! Det var som att släppa lös en skenande noshörning bland all rekvisita. En fullständig explosion! Hon lyckades nära nog välta hela skåpet över sig, fem gånger!!!! Det tog ett tag innan jag förstod vad som hände så först letade jag efter fel på skåpet.
På något vis lyckades jag till slut i alla fall både packa, gå en längre promenad och till sist rulla bilen på Kielfärjan. Nu har vi sovit, Moster har gjort både nr 1 och 2 och snart är det dags att köra första etappen till Holland. Yeah, nu är vi on the road again!
Dag 2.
Regn, kaniner och borttappad bil.
När man kör bil kan man inte göra så mycket mer än att köra, tänka, lyssna på utländsk radio eller på en bok.
Hade planerat att köra två timmar, rasta en, köra två, rasta en timme osv. Totalt skulle vi avverka sex timmar i bilen.
Efter halva vägen började det ösregna och jag funderade över varför jag var så förvånad. Har helt klart en föreställning om att det alltid är vackert väder söderöver. Blev även omkörd av en motorcyklist som nog trodde det samma, stackars människa!
Till sist kom vi äntligen fram till Haek van Holland där vi skulle ta nästa färja till Harwich. Nu hade vi tre timmar fram till incheckningen så det fick bli en långpromenad och lite god mat i min trevliga hunds sällskap:-)
Jag parkerade utanför en fin liten restaurang som låg alldeles vid havet. Hemma har vi gott om harar, rådjur, älgar och till och med vildsvin men i Haek van Holland var det översvämning av kaniner! De var liksom överallt och superkaxiga! De flyttade sig knappt utan hade lite samma attityd som rådjur som har lärt sig att hundar är kopplade. Fast Moster var inte kopplad…. Passade istället på att köra lite ”lyhördhet under jakt”, vilket blev kul träning. Hon fick jaga efter kaninerna en liten bit men avbröt exakt när jag bad henne och efter några repetitionen avbröt hon själv efter en rush på 15-20 meter. Det är verkligen GULD att aldrig tjata på sin hund (för då lyssnar den när det väl gäller).
Efter en stund upptäckte jag att batteriet i mobilen var helt slut, det började mörkna och att jag hade noll koll på var bilen var. Blev superstressad och det blev inte ett dugg bättre av att veta att jag i princip alltid går åt fel håll om jag inte kan vägen. Så jag sprang hysteriskt, fram och tillbaka, hur kunde jag vara så dum att jag inte höll koll på var bilen stod? Till slut hittade jag mina egna fotspår i sanden och på så vis kunde jag systematiskt börja ”spåra” oss tillbaks till bilen. Moster hade bara kaninspår i huvet:-)
Behöver jag säga att det blev ett ”Halleluja moment”när jag hittade den? Innan jag reste sa alla mina vänner: ”kör försiktigt!”, men ingen hade såklart en tanke på att säga: ”tappa inte bort bilen!”
Kvällen avslutades med Mosters absoluta favoritsysselsättning (näst efter prisutdelningar): ”gå på restaurang”. Det visade sig vara ett flott ställe jag valt och inte helt lätt att beställa. Jag förklarade vänligt att jag inte förstod holländska och tänkte att servitrisen skulle försöka översätta menyn till engelska. Fick nästan ett hysteriskt skrattanfall när hon istället berättade vad det stod, väldigt långsamt och högt….på Holländska!
God mat, fint hundsällskap och låten ”I am a woman in love” av Dionne Warwick som jag inte hört på typ 30 blev också lite av ett ”Halleluja moment” Det fick även Moster när servitrisen kom fram med en enorm skål, men det visade sig tyvärr bara vara vatten….
Välmotionerade och proppmätta rullade vi slutligen på färjan till Harwich och när vi rullar av är det VÄNSTERTRAFIK!
Dag 3
Det funkade, tjohoo!
Vilket självförtroende man får av att köra vänstertrafik! Krockade inte, körde ”bara” fel i fyra rondeller och fick ”bara” två arga ”tutningar”. Det får man väl vara nöjd med! Fast det blev dubbelt så lång restid som beräknat. Dels kom jag aldrig upp i högsta tillåtna hastighet och dels var jag tvungen att pausa ofta och länge:-)
I en av våra pauser hittade Moster några nya ”kaninhål”, modell större. Misstänker att det inte var små söta kaniner som grävt dessa gropar, på hennes kroppshållning var det snarare björn eller möjligen någon slags jättekanin, typ belgisk jätte:-)
Efter några hysteriska felkörningar i de sista rondellerna (hela Birmingham är uppbyggt av gigantiska rondeller) kunde vi ÄNTLIGEN parkera, packa ur och checka in på hotellet.
Vid första anblicken kändes det alldeles för flott (åtminstone för mig) men Moster gillade det skarp! Hon tycker det är toppen när det står mat på golvet (resterna av roomservice) och när det finns många barer och restauranger.
Inte långt från vårt rum hittade vi en stor sal med heltäckande matta och kristaller i taket, som såg ut att vara gjord för att köra freestyle i:-) Fast det bästa med hotellet var att det låg i själva mässområdet. Skönt med tanke på all rekvisita som skulle släpas fram och tillbaka.
Sent på eftermiddagen masade vi oss iväg för att äntligen få se ett av världens (H)underverk!
Oj, vad stort det var!!!! Eftersom jag inte visste vart vi skulle följde vi strömmen och hamnade i en gigantisk byggnad. Fast det var liksom ”bara” en liten del där man ställde ut Rodesian Ridgeback….
Den ”lilla” hallen var ungefär lika stor som Svenska Mässan. När jag frågade en vakt efter paviljongen och ”the main Arena” pekade han på en annan byggnad som var nästan lika stor som Ullevi.
Väl på plats såg jag snabbt att det var vakter överallt och att man inte fick ha några hundar på läktaren så Moster fick inte se skymten av den gröna mattan.
Det fick istället bli en mini träning mitt i allt ”stojet” och sedan gick vi tillbaka till hotellet.
Där hade de fixat en restaurang för hundägare! Vi var (såklart) först på plats, men efterhand kom fler gäster med hund. Det var nog första gången vi åt på samma restaurang som en Papillon, Diamond terrier, Whippet, Löwchen och Bolonese:-) Alla hundarna var supercoola, det märktes att de var vana vid att hänga med. Inget gruff även om någon var lite för närgången och alla väntade lugnt vid borden när ägarna hämtade mat från buffén. Hoppas Sveriges hundmässor tar efter detta!
Imorgon är planen att försöka förstå hur vi ska få det att funka på lördag och att inte äta så hysteriskt mycket. Maten här är ändå inte särskilt god:-)
Dag 4:
Dan före dopparedan!
När klockan ringde kl 6 på morgonen var jag väldigt nära att ändra mina ambitiösa planer. Tankar som: ”Det är för tidigt för hundträning” och ”det är ingen ide att kliva upp, jag blir ändå inte insläppt….” satt i huvet.
Det var bara att rycka in och ”coacha sig själv” och plötsligt hade jag inte en chans att slippa undan. Jag sparkade in mig i duschen och tvingade mig plocka ihop allt som skulle med. Belönade mig med en stor kopp starkt kaffe så det kändes lite lättare men just när vi skulle gå tog ”slöNina” över igen. Plötsligt skulle inte rekvisitan med?! ”Den är ju så tung…… det är ingen ide…” Suck! Bara gör det! sa jag (och det gjorde jag, på ren lydnad…:-) Väl ute försökte jag krångla mig ur det hela några gånger till. Men jag gav mig inte! Vi skulle in på den gröna mattan och det med basta! Och tack vare lite tur och väldigt mycket tvång så funkade det. Så jäkla skönt att få lite träning på plats. Moster tyckte det var toppen! Vi hade några heelworkhundar runt oss och hon blev lite extra taggad av konkurrensen. Hon fattar liksom inte att de inte ville ha hennes strumpor:-)
Efter träningen belönade vi oss med en härlig promenad och frukost. Vi satt i samma restaurang som igår och fick sällskap av en amerikan som inte kunde slita sina ögon från Moster. Hade det varit för 30 år sedan hade det varit från mig:-) Han frågade vad hon jobbar med och jag berättade att vi gör ”dogdancing” Han berättade att han och hans fru brukade resa till Crufts ”bara för att se alla hundar” Han lovade att titta imorgon och just då kändes allt så himla kul. Det är ju därför vi gör det här! För att underhålla och inspirera till hundträning och att det kommer folk från hela världen för att uppleva Crufts är Amazing! Imorgon kör vi!
Dag 5:
Det blev en åttonde plats!
Tidigt på tävlingsdagen samlades vi för att träna på arenan. Moster var supertaggad, höll återigen på att få skåpet över sig och mer eller mindre kastade skålen mot bordet. Efter en stund lyckades hon samla ihop sig och jag tröstade mig med att hon knappast skulle vara piggare när det var dags att tävla. Man blir ju rätt trött av nya intryck och eftersom det mesta har varit nytt på den här resan var oddsen helt på min sida:-)
Efter träningen gick vi till hotellet och softade. Moster sov som en gris medan jag var så nervös att jag mådde dåligt. Vad hade jag gett mig in på? Kan man avboka sin start? Fejka en magsjuka?!
Nä, hur jobbigt det än var skulle jag såklart aldrig dra mig ur. För trots alla nerver var jag övertygad om att det skulle bli superkul. Efter några timmar var det dags att checka ut från hotellrummet. Passade på att rasta Moster i en snårig park. Plötsligt ser jag hur hon börjar rulla sig i något! Shit, shit, shit!!! Det fick bara inte hända!
Normalt ser jag mig själv som en väldigt positiv coach men den här var svår!
”Men Moster, vilken kul idé, vi gör en bajseentré på Crufts!”
Vid det här laget hade jag nog lyckats älta det mesta som inte fick hända, men just den hade jag missat. Blev tämligen knäsvag innan jag såg att det åtminstone inte var bajs. Faktiskt syntes ingenting (luktade inte så noga) och det kändes underbart, som en halv seger:-)
Det var hysteriskt mycket folk på Crufts så vi fick tränga oss fram. Som tur var hade jag lämnat kvar rekvisitan på morgonen. På uppsamlingsplatsen blev det socialt mingel och utbyte av gåvor. Alla var vänliga men verkade mer eller mindre nervösa. Vi blev välkomnade och fick information om vad som skulle hända på tävlingen. Likt rockstjärnor blev vi sedan lotsade till arenan, både av vägvisare och vakter. ”Me and my Star Dog”, liksom.
Sedan gick allt snabbt, det blev en sista rastning, toabesök och jag fick veta att kaffet endast var för funktionärerna -ajabaja! (kanske lika bra det, annars hade jag väl ”kissat på” mig på riktigt:-)
Vi satt bakom scenen och försökte se på en skärm vad som hände där ute. Vilka fantastiska framträdande, vilket jubel och vilka applåder! Wow! Återigen blev jag skitnervös, vad hade jag gett mig in på? Så var det dags att värma upp och Moster tyckte det var en superbra ide att ”skälla igång sig”, inte så bra…..Fortsatte tålmodigt att värma upp och efter några minuter kändes hon lite mer balanserad. Så var det plötsligt dags. Ut med rekvisitan och in med oss. Det kändes som hela arenan kokade, vilken fantastisk publik! Vi gjorde några missar men det mesta gjorde vi bra och vi landade på en åttonde plats. Vi hade en bra känsla och jag blev väldigt stolt över hur Moster lyckades lösta situationen när väskan inte gjorde som den skulle, det säger lite om hennes egenskaper.
Efter prisutdelning och fotografering var planen att packa ihop och dra hemåt. Vi som hade rekvisita skulle få hjälp att ta ut den. När jag försökte förklara att jag kan ta den själv (jag har ju liksom släpat den hela vägen till Moskva…) skrattade damen och sa ”Darling, you’re not gonna make it, there’s a lot of people out there!” Och hon visste vad hon pratade om. Oj, oj, oj, trodde inte mina ögon när jag såg kravallstaket och dessa enorma folkmassor som trängdes för att komma in! När jag skulle ta en bild kom en vakt fram och sa: ”And it’s all because of you!:-)” Ha, kul vakt! Fast vid närmare eftertanke stod de ju inte i kö för att köpa korv precis:-)
Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk resa med väldigt mycket feelgood, vilket är viktigt för mig. För även om det handlar om tävling är det inte i första hand resultatet som räknas. För mig är det viktigast att Moster mår bra och att vi har kul tillsammans, både till vardags och ”fest”. För mig är det fest när vi får möjlighet att delta i dessa större mästerskap och det vill jag såklart även att det ska vara för Moster. Slutligen vill jag passa på att tacka alla som på olika sätt stöttat, hejat och gett sån innerlig och hjärtlig support. Det har verkligen gjort vår resa ännu mer glädjefylld!
