Crufts

Crufts 2020- Elisabeth och Kummin

My — Fri, 10 Apr 2020 07:10:34 +0000

”The world’s greatest dog show” – CRUFTS 2020

Redan i augusti i fjol fick jag det härliga beskedet – Kummin och jag skulle återigen få lov att representera Sverige och svensk freestyle i den internationella freestylefinalen på CRUFTS 2020! Det var verkligen ett härligt besked och jag blev mycket glad. Jag var i gång med ett nytt program och kände att timingen var väldigt bra – hösten behövdes för att utveckla programmet och göra Kummin och mig säkra i det och framemot våren 2020 borde vi ha så pass mycket trygghet i programmet att vi kunde göra det rättvisa. Jag såg verkligen fram emot att få uppträda på Crufts fantastiska arena igen.

När planerna för resan skulle göras upp så bestämde jag mig för att det smidigaste skulle vara att köra bil hela vägen. Ingen inledande Kielfärja den här gången utan bil via Öresundsbron, kort färja Rödby-Puttgarden och sedan bil hela vägen ner till Calais och Euroshuttle-tunneln till England. I år föll det sig så att ingen av mina nära och kära hade möjlighet att följa med mig på en så pass lång resa utan själva bilkörandet skulle jag få genomföra själv. Min son William skulle sedan flyga över fredag – söndag för att vara med under själva tävlingsdagen och stötta och heja.

Det blev en riktigt bra lösning. Jag hade planerat god tid för resan och lagt in två övernattningar både på vägen ner och vägen hem. När man kör själv måste man ju ha tid att stanna om man blir trött och Kummin behöver ju dessutom röra på sig regelbundet. På så sätt blev hela resan till ett nöje och inte bara en transport – jag körde två-tre timmar och sedan pausade jag och gick ganska rejäla promenader. Jag hade bokat första övernattningen i mitten av Tyskland och andra i Calais och hade planerat in att komma fram till hotellen i rimlig tid så att jag hann gå en promenad innan det blev mörkt. Allt fungerade enligt plan. Jag gav mig iväg hemifrån tisdagen den 3 mars och när jag vid lunchtid på torsdagen rullade in på parkeringsplatsen på Hilton Birmingham Metropolitan efter cirka 180 mil på vägarna så kände jag mig GRYMT nöjd och stolt. En sån powertrip – och jag fixade det – inklusive vänstertrafiken!

Fast helt ensam var jag ju inte – Kummin är ett fantastiskt resesällskap. Hon är en mycket resvan dam och tycker att ett sådant här äventyr på tu man hand med matte är trevligt. Hela resan handlar ju faktiskt om henne och får hon stå i centrum och hänga med så är hon nöjd. Hon charmar hotellpersonal och lär sig snabbt var restaurangerna ligger. Och – som jag har sagt förut – att resa med hund i Europa är en trevlig upplevelse – Kummin fick minst lika bra – om inte bättre – service än vad jag fick!

I Birmingham bodde vi på Hilton Birmingham Metropolitan, ett superfint hotell som ligger precis i anslutning till utställningsplatsen. Här var fullt av hundar och hundmänniskor och i lobbyn möttes man av en informationsdisk där utställningsprogram och tidningar om Crufts delades ut. Hotellet hade under de här dagarna speciella restaurangutrymmen för de som ville ta med sig hunden till middagen eller frukosten och fullt med personal som verkligen bemödade sig om att hjälpa en. Att dessutom alla hotellgäster var positivt inställda till hundar (naturligen – i princip alla som bodde på hotellet var där för Crufts) gjorde inte saken sämre. Överallt möttes man av leenden och kommentarer som ”Oh – what a lovely dog” eller ”Hello cutie” (INTE riktat till mig) och alla trängde glatt in sig i hissarna tillsammans. I restaurangen fick jag vänligen men bestämt stoppa dem som ville bjuda Kummin på godsaker och en dam förklarade att det var dags för mig att skaffa fler hundar – man kan ju inte bara ha en! Ja – Engelsmännen har verkligen ett alldeles speciellt förhållande till hundar och jag har nog aldrig upplevt en trevligare och smidigare hotellvistelse med hund är just denna.

På torsdagseftermiddagen tog jag mig en första titt på utställningsområdet. När man kom in i hallarna och såg alla människor och tittade in i den stora finalarenan så började man känna av spänningen. Kummin och jag rekognoscerade lite och jag kunde konstatera att jag kände igen mig från året innan och att jag hade bra koll på var jag skulle vara, när jag skulle vara där och hur man tog sig dit. Skönt! Vi passade på att köra igenom några kedjor ur programmet i en korridor bakom arenan och Kummin var med på noterna. Hon brydde sig inte alls om alla människor som gick runt omkring utan jobbade glatt på. Det kändes som en riktigt bra första avstämning.

På fredagen hade jag planerat att hitta ett ställe där jag kunde köra igenom hela mitt program med rekvisita och musik. När man har rest så många dagar så har ju helhetsträningen blivit lite lidande även om man har tränat på delar av programmet. Nu kände jag att jag ville köra igenom helheten en gång innan tävlingsdagen. Nina (Roegner) hade berättat att när hon var där så hade hon varit inne på utställningsområdet riktigt tidigt en morgon och tränat i en utställningsring innan bedömningarna hade börjat för dagen. Så på fredag ställde jag klockan på fem och redan före sex var Kummin och jag inne i hallarna. Det visade sig vara en utmärkt idé (TACK Nina). Kummin och jag fick till ett fint träningspass i en utställningsring, med all rekvisita och full musik på. På köpet fick jag lite publik också bland alla dem som under tiden var på väg in för att delta i utställningen eller öppna sina montrar. Alltid nyttigt att utsätta sig för!

När vi tränat färdigt så började det bli riktigt fullt med folk, och då gick Kummin och jag tillbaka till hotellet och åt frukost – ett perfekt upplägg. Det är alltid en balans att avgöra hur mycket tid man ska tillbringa på utställningsområdet inför en tävling. Man vill ju naturligtvis visa sin hund miljön men behöver samtidigt se till att den får tillräckligt med vila. Vi hade dessutom varit på resande fot/tass i tre dagar – hur mycket hade det påverkat Kummin? Sådana här avgöranden är viktiga när man deltar i stora tävlingar. Har man som här rest 180 mil enkel väg för fyra minuter i ringen – man har bara EN enda chans att visa sitt bästa – då gäller det faktiskt att ha tänkt igenom allt. Nu är ju Kummin en van mästerskapsvovve så jag har ganska god koll på hur hon fungerar, men inte desto mindre är det viktigt. I vågskålen denna gång låg också det faktum att vi befann oss på CRUFTS – ”The worlds greatest dog show” – och jag hade inte tänkt resa hela vägen hit och inte se något av showen! Kompromisslösningen blev den att förmiddagen tillbringades på hotellrummet, sedan gick vi och shoppade och tittade på bedömningen av lite olika raser och efter det satte jag mig i stora finalarenan i några timmar och då fick Kummin vila i bilen.

På lördag morgon skulle alla tävlande ekipage få tillfälle att komma in på arenan och träna. William hade som planerat anlänt kvällen innan och vi hade bestämt oss för att satsa på att vara på plats i god tid för träningen för att sedan gå tillbaka till hotellet för frukost och vila. Det fungerade mycket bra och vi var nästan först på plats när finalringen blev tillgänglig för träning. Efter ett lyckat pass med mycket feelgood och också en hel del prat med alla trevliga medtävlare så drog vi oss tillbaka. Nästa gång vi kom hit så skulle det vara dags!

För att ta sig till World Resorts Arena där finalerna hålls måste man gå genom en lång gång. Eftersom det är så mycket folk och hårt tryck på platserna i arenan så är gången indelad i olika filer. En snabbfil för funktionärer och de som ska tävla den aktuella dagen. Publiken får gå i en annan fil – och det är långa köer. En funktionär berättade att människor hade köat i upp till två timmar för finalprogrammen på lördagen och söndagen! Och då tar arenan nästan 8 000 personer. Så gissa om man känner sig som en ”rockstar” när man glider förbi köerna i sin speciella snabbfil! Jag kunde se på Kummin att också hon hade uppfattat att hon var lite förmer än de som stod och köade – med högburet huvud och svansen i topp travade hon förbi alla människor på ett självklart vis. Hon kan tänka sig att leva kändislivet alla dagar i veckan!

Vi var tillsagda att vara på plats cirka två timmar innan tävlingsstart. Det skulle bli genomgång och information och jag skulle också hinna överlämna gåvor till mina medtävlare och ordna till vår tilldelade plats, ställa upp Kummins bur och rent allmänt göra oss hemmastadda. När allt detta var gjort var det bara att vänta och förbereda sig och sin hund på allra bästa sätt. Eftersom detta var en väldigt välorganiserad tävling och tidschemat hölls perfekt så var det en tacksam uppgift att förbereda sig. Mitt jobb i de här situationerna går ut på att få Kummin att känna igen sig i våra rutiner och veta vad det är som är på gång. Hålla det så normalt som möjligt. Jag ska ha gjort förarbetet och tagit reda på allt jag kan om miljön vi ska tävla i – hur ser det ut där man går in, vilka är mer där, var får William stå och hålla Kummin – bakom eller framför draperiet, etcetera… Ju mer man vet desto tryggare blir man. Sen gäller det att hålla Kummin i en bra förväntansfull sinnesstämning som samtidigt inte får tippa över i för mycket laddning. Allt detta gäller naturligtvis på alla tävlingar – men tryggheten man vinner av att göra precis som vanligt är extra viktig i så här stora sammanhang. När allt runtikring blir svårare så är det mitt jobb att vara extra tydlig mot Kummin – både innan och under vårt framträdande.

Så var det dags att leverera! Fort in med rekvisitan. Jag hör att speakern påannonserar oss men lyssnar inte så noga. Ställer upp ”milkshaken” och skrivmaskinen, papperet med hjärtat, jackan… går skåpsdörren att öppna, ligger hjärtat på plats? Snabbt ut till Kummin igen. Hon väntar – ser glad och laddad ut. Hon vet precis vad vi ska göra. NU är det vår tur! När Kummin lägger upp tassen på ”milkshaken” och tar sugröret så går publiken igång direkt! En helt fantastisk känsla – jag fick gåshud! Sen är det bara att köra. Jag hör att vi har publiken med oss hela programmet men vi är också verkligen i VÅR egen bubbla. Och här – på Crufts 2020, på denna stora, fantastiska hundsportarena med nästan 8000 jublande människor i publiken, så levererar Kummin och jag en av våra allra bästa prestationen någonsin!

Känslan efteråt var obeskrivbar. Glädje. Tillfredsställelse – att vi lyckades visa vad vi kan när det verkligen gällde. Att det räckte så långt – till en andraplats på Crufts! Alla kramar och lyckönskningar. Jag är så tacksam över att jag har fått uppleva detta tillsammans med min fantastiska lilla hund. Det finns liksom inte så mycket superlativer kvar för att beskriva det jag har fått uppleva tillsammans med Kummin under vår freestylekarriär.

Efter att på eftermiddagen ha tittat när Elke Boxoen från Belgien tillsammans med sin border collie Just Jump Jessy framförde sitt fantastiska vinnande program en extra gång så firade vi med bubbel och middag på lördag kväll. På söndag morgon flög William hem men jag stannade kvar till söndag eftermiddag. Jag hade fått chansen att göra ett framträdande till, en ”spotlight performance” för fulla läktare under söndagens finaler – och det blev återigen en fantastisk upplevelse! Men sedan vände jag hemåt. Trots att jag naturligtvis var lite sliten (jag trasslade till det med vänstertrafiken en gång men kom som tur var undan med bara förskräckelsen) så gick hemresan av bara farten när man hade så angenäma minnen att gotta sig i. De 180 milen hem avverkades med god fart och gott humör, ackompanjerat av hög musik och med två trevliga avbrott för övernattningar. På eftermiddagen tisdagen den 10 mars rullade Kummin och jag in på parkeringen hemma i Göteborg – trötta, men med minnen för livet!

Lisa och Kummin

Sverige dansade till sig silvret på Crufts 2020!

My — Wed, 04 Mar 2020 14:44:42 +0000

Elisabet Browaldh och Kummin af Ulvsäter representerade oss åter igen på Crufts!

Lisa och Kummin startade lördag den 7 mars i Internationella finalen som 11:e ekipage och visade upp ett galet fint program som räckte till en 2:a plats!!

GRATTIS önskar SHFK och hela freestylesverige!

Dogdance Deutschland e.V.
Service from Dogdance Deutschland e.V.**************************************Crufts 2020 – Heelwork to Music – Freestyle International Competition2. Place – goes to Sweden#dogdance #dogdancing #dogdancedeutschland #dvgdogdancing #vdhdogdancing #fcidogdancing #dogdance4you #hundesport
Slået op af Dogdance Deutschland e.V. i Lørdag den 7. marts 2020

Crufts 2019

My — Tue, 28 May 2019 03:44:30 +0000

RESAN TILL CRUFTS!

2018/19 har varit ett helt fantastiskt år för mig och Kummin. Vi har fått uppleva så mycket och har haft framgångar som vi inte hade kunnat drömma om. Vi har fått chansen att visa hela Sverige hur fantastiskt det kan vara att samarbeta med sin hund och vad positiv hundträning kan leda till. Men – TV och Talang i all ära – på något sätt så är ändå kronan på verket det att få representera Svensk freestyle på CRUFTS – ”the world’s greatest dog show” – en dröm för alla hundnördar.

CRUFTS hålls nuförtiden i Birmingham, cirka 20 mil nordväst om London, på det stora mässområdet NEC (National Exhibition Centre). Det är alltså en rejäl och ganska tidskrävande resa som krävs för att ta sig dit. För mig är flyg inte ett alternativ när Kummin ska med och vi (min man Johan och jag) hade beslutat att vi skulle börja med att ta Kielfärjan från Göteborg och sedan köra bil hela vägen till England. För resan över (eller snarare under) kanalen hade jag bokat biljetter på Eurotunneln.

Det blev en riktigt bra lösning. Kummin är en resvan dam som gärna åker bil, hänger med oss på restauranger och kissar på färjor utan problem. Bara hon får vara med och stå i centrum så är hon nöjd. Och att resa med hund i Europa är sällan ett problem, hotell och restauranger är oftast positivt inställda till hundar. Så resan ner genom Europa gick bra och vi fick en trevlig övernattning i Dunquerque innan vi skulle ge oss på äventyret att åka under kanalen.

Att åka tåg genom Eurotunneln är ett smidigt sätt att ta sig till England, särskilt om man har husdjur med sig. Det fanns en särskild husdjursterminal att checka in i och när alla papper på vaccinationer och avmaskningar var uppvisade så fick man köra ombord ett tåg med sin bil. Det kändes som ett vanligt pendeltåg som saknade inredning och där vagnarna istället fylldes med bilar. Sen satt man i sin egen bil under resan som bara tog cirka 35 minuter – jättesmidigt.

Väl framme i England stoppade vi för att rasta Kummin och ”ställa om” våra hjärnor. Nu skulle här köras på vänster sida – puh! Första milen var svårast, men även om man vande sig så var vi rejält trötta när vi kom fram till hotellet i Birmingham framåt kvällen.

På fredagen var det dags att gå in på utställningsområdet. Vi hade bokat ett hotell som låg nära och det var skönt. Man kunde lätt gå fram och tillbaka till hotellet under dagarna och det underlättade verkligen. För man behövde vila emellanåt, CRUFTS är jättestort – bara shoppingområdena tar upp fem utställningshallar! Under fredagen gled Kummin, Johan och jag runt i de olika hallarna och kände av stämning och miljö. Det fanns enormt mycket att handla. Hittade man något man ville ha i ett stånd så var det lika bra att slå till direkt för annars kanske man inte hittade tillbaka dit igen (eller var det kanske bara en ursäkt för att jag skulle få handla mer?).

Mest fantastiskt var ändå alla finaler och uppvisningar i Resorts World Arena. Engelsmännen kan verkligen konsten att presentera och paketera hundsport på ett professionellt sätt. Alla finaler och uppvisningar höll en fantastisk nivå med kunniga speakers och ett schema som flöt på utan avbrott. Alltsammans livestreamades och på eftermiddagarna/kvällarna hade man egna TV-sändningar. Här har vi mycket att lära! Tyvärr fick man inte ha hund på läktaren i finalarenan men under eftermiddagen drog sig Johan och Kummin tillbaka till hotellet och jag hade möjlighet att få sitta och titta på den nationella Heelwork to Music-finalen och det var en härlig upplevelse. Dessutom fick man lite insikt i hur det skulle bli för oss på lördagen. Det är ju viktigt att förbereda sig och försöka ta reda på så mycket som möjligt, hur presenterar de ekipagen, var går man in, var sitter domarna m.m. Bästa landslagscoachen Kerstin var på plats och som van ”Cruftsbesökare” guidade hon mig genom både Heelworkbedömningar och shopping – det var helt ovärderligt.

Kummins uppladdning fram till tävlingen hade varit lite annorlunda än vanligt. Vi har ju haft en hektisk vinter/vår med TV-sändning i Talang bara en vecka innan finalen på CRUFTS. Så jag hade beslutat att låta Kummin vila sig i form den här gången… jag kände att hon var lite trött. Inget direkt att ta på men med tanke på hur hög träningsdos vi hade legat på så länge så planerade jag in lite paus. Ingen träning under resdagarna och faktiskt inte heller under fredagen. Soul Man-programmet som vi skulle köra är ju ett program som vi känner oss trygga med båda två. Så först på lördag morgon när vi fick tillfälle att komma in på arenan körde jag igenom några kedjor – och då kändes Kummin pigg och glad och vi trivdes på planen. Nu började det kännas verkligt – jag skulle få gå in på den här stora arenan – så roligt det här skulle bli!

På lördagen skulle freestylefinalen gå av stapeln vid 13-tiden. Vi tävlande fick tillgång till ett särskilt utrymme bakom den stora scenen. Allt var väldigt välorganiserat och tidscheman hölls perfekt. Olika program avlöste varandra och det fanns hela tiden personal som såg till att man var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Väldigt bra men också en utmaning när man ska försöka få till en så vanlig uppladdning som möjligt för sin hund. För det gällde att göra som man blev tillsagd, tidsschemat för arenan var tight och det var väldigt fokus på att allt skulle flyta på. Det var t.ex. väldigt viktigt att snabbt få in sin rekvisita på plan. När jag skulle in så föste nästan en funktionär in mig och så sprang vi in för att placera ut rekvisitan. Och mitt i allt detta gäller det att hitta lugnet tillsammans din hund för att ni ska kunna prestera på bästa sätt. Väldigt utmanande och lärorikt.

Så var det då vår tur – Kummin och jag på den stora, fantastiska arenan på CRUFTS 2019! 6 000 personer på läktarna, strålkastare, stor bildskärm, speaker – och vi upptäckte att vi gillade det, både Kummin och jag! Det var helt fantastiskt att få showa där och publiken var otrolig – när de började applådera under programmet så fick man en sådan underbart härlig lyckokänsla. Jag är lyckligt lottad som har fått uppleva detta och känner mig så tacksam för att ha fått chansen att gå in på den arenan tillsammans med världens bästa Kummin som alltid levererar med glad attityd. Hon är en riktig bragdhund!

Och jag kan ju bara säga att det här fantastiska äventyret gav mersmak – jag kommer absolut att åka tillbaks till CRUFTS – som verkligen är något alldeles extra allt!

Lisa och Kummin

Crufts 2018

My — Mon, 19 Mar 2018 06:08:04 +0000

Här kommer Nina Roegners berättelse om när hon och Moster reste till Crufts för att representera Sverige.

Efter två färjor och många mil var vi äntligen i Birmingham.

Vi bodde på ett superfint och hundvänlig hotell alldeles intill arenan. Hotellet var fullt av hundar och det fanns till och med en restaurang för oss med hund. På kvällen tog vi oss till den enorma mässan. Självklart roade vi oss med en tur på den rosa mattan som leder till den berömda gröna mattan. Både jag och Moster stortrivdes.

Dan före dan….

På fredagen var vi uppe tidigt för att få träna och på vägen ner i hotellet visade det sig att hissen var full av piloter. Eftersom man aldrig riktigt vet om hissen är på väg upp eller ner frågade jag ”Are you going up?? “No, we are going to bed!” svarade de, vilket roade mig hela dagen:-)
Planen var att försöka komma in och träna på den gröna mattan (försöka duger!) men där vaktade fyra trevliga vakter med mycket bra färgseende och dessutom superkoll på vilken färg man skulle ha på sitt armband de olika dagarna:-) Så vi fick helt enkelt byta plan och istället träna på en annan grön matta utan vakter. Eftersom det var en hel timme innan utställningarna skulle starta lånade vi terrierringen. Konstaterade återigen att jag har en hund som kan fokusera och jobba på oavsett vad som händer runt om. Så trots att jag ställde fram min ”hundförbudskylt” (som ingår i vårt nya nummerJ) så delade vi ringen med flera glada, yra och förvirrade utställare men Moster ”körde på” med utställare både framför -och bakom sig (väldigt tätt in på:-)

Tryggt förvissad om att det inte kunde bli mycket svårare än så tog vi oss tillbaka till hotellet och åt en härlig frukost. Bästa stunden på dagen om ni frågar Moster:-)
Efter en härlig promenad och en kort tur inne på själva mässan bänkade jag mig på arenan. Blev grymt imponerad av hur de ”lyfter” hela arenan med hjälp av musik och ljussättning, vilken häftig upplevelse! Vilka shower de bjuder på och vilken fantastisk publik de har! Längtade efter att det skulle bli dags för mig och Moster!

Så var det äntligen vår tävlingsdag!
Eftersom Crufts regler säger att man inte får tävla samma nummer mer än en gång så har vi övat in ett helt nytt. Även om det nya numret bygger på rörelser som Moster kan sedan tidigare så ska man veta att det tar väldigt lång tid innan allt sitter. I mitt fall är det först de sista veckorna jag har känt mig hyfsat säker, men att tacka nej till Crufts går liksom inte. Livet är ju till för att levas!
Arrangören gav oss en möjlighet att träna i arenan tidigt på morgonen innan tävlingen. Det känns inte optimalt att träna så nära inpå tävlingen men å andra sidan kändes det nödvändigt att göra sig hemmastadd i tävlingsmiljön. Det var verkligen en häftig upplevelse när alla ekipage och mängder av rekvisita trängdes på arenan för att försöka hitta positioner och ”den rätta” känslan. Kan lova att Moster fick feeling! Hon ”vräkte” sig fram och istället för att väja och lämna företräde la hon in ytterligare en växel och fortsatte fram. Det var som hon sa: ”Flytta på dig, de där

dockorna är mina, varenda en!” Tur att hon inte kör bil:-)

Efter träningen blev det frukost och en lååång väntan….
Nästa gång vi kom till arenan var det tjockt med folk och det hade inte varit möjligt att ta sig fram utan ”rätt” färg på armbandet. Backstage hade vi Kerstin, vår landslagsledare, som stöd och support. Det är inte dumt att ha en klok person att ”bolla med” när man är nervös och huvet inte funkar som det brukar. Vi hade startnummer tre och plötsligt var det dags. Vi gick in, hälsade på domarna startade musiken. Sedan gick allt väldigt fort och så var det över. Vad hände liksom? Sammanfattningsvis hade vi några missar, satte glädjande nog flera av våra svårare grejer men framför allt hade vi superskoj och en härlig känsla!

Viktig information angående kval till Crufts 2018

My — Mon, 23 Oct 2017 13:07:29 +0000

SHFK har nåtts av information från Engelska Kennelklubben gällande den internationella freestyletävlingen på Crufts.

Detta innebär att förutsättningarna radikalt har ändrats gällande dels antalet deltagare (begränsat till 11) dels att man tidigarelagt sista anmälningsdag (16 december 2017) till tävlingen.

Detta kullkastar tidigare kvalregler för möjligheten att utse Sveriges representant i Freestyle.

Styrelsen har därmed beslutat att vinnare vid Nordiska Mästerskapet i Freestyle erbjuds möjligheten att representera Sverige vid den internationella freestyletävlingen på Crufts 2018.
Om föraren väljer att avstå kvalplatsen eller om förutsättningarna för att utnyttja platsen inte finns (till exempel på grund av vaccinationsreglerna) kommer möjligheten i stället att vandra vidare till nästa placerade.

Crufts 2017

My — Mon, 17 Apr 2017 13:22:44 +0000

Här kommer Nina Roegners berättelse om när hon och Moster representerade Sverige i Freestyle på Crufts 2017

Dag 1:

Äntligen påväg!

Tänk vad jag sett fram mot att resa till Birmingham och att få tävla på Crufts. Planen var att träna ordentligt, packa i god tid, jobba in i det sista och för att resa iväg, lugnt och välplanerat:-) Helgen började bra med att mina och Mosters underbara teatervänner kom och överraskade med en blågul bukett, mumsiga hundtugg, champagne och vackra ord. De sjöng ”Ja, jag vill leva la Dolchevita” och gjorde en koreografi så det stod härliga till. Vilken underbar support!

Men sen blev jag ordentligt sjuk….Valpkursen fick Alexandra ta, så gott som själv, vilket inte är så lätt när vi ska vara två på den kursen för att räcka till, och istället för att packa och gå långa promenader med Moster blev det just ingenting…..Först på själva resdagen mådde jag tillräckligt bra för att orka köra ett träningspass med Moster. Man kan definitivt säga att hon är en hund som inte ska inte vila sig i form. OMG! Det var som att släppa lös en skenande noshörning bland all rekvisita. En fullständig explosion! Hon lyckades nära nog välta hela skåpet över sig, fem gånger!!!! Det tog ett tag innan jag förstod vad som hände så först letade jag efter fel på skåpet.

På något vis lyckades jag till slut i alla fall både packa, gå en längre promenad och till sist rulla bilen på Kielfärjan. Nu har vi sovit, Moster har gjort både nr 1 och 2 och snart är det dags att köra första etappen till Holland. Yeah, nu är vi on the road again!

Dag 2.

Regn, kaniner och borttappad bil.

När man kör bil kan man inte göra så mycket mer än att köra, tänka, lyssna på utländsk radio eller på en bok.

Hade planerat att köra två timmar, rasta en, köra två, rasta en timme osv. Totalt skulle vi avverka sex timmar i bilen.

Efter halva vägen började det ösregna och jag funderade över varför jag var så förvånad. Har helt klart en föreställning om att det alltid är vackert väder söderöver. Blev även omkörd av en motorcyklist som nog trodde det samma, stackars människa!

Till sist kom vi äntligen fram till Haek van Holland där vi skulle ta nästa färja till Harwich. Nu hade vi tre timmar fram till incheckningen så det fick bli en långpromenad och lite god mat i min trevliga hunds sällskap:-)

Jag parkerade utanför en fin liten restaurang som låg alldeles vid havet. Hemma har vi gott om harar, rådjur, älgar och till och med vildsvin men i Haek van Holland var det översvämning av kaniner! De var liksom överallt och superkaxiga! De flyttade sig knappt utan hade lite samma attityd som rådjur som har lärt sig att hundar är kopplade. Fast Moster var inte kopplad…. Passade istället på att köra lite ”lyhördhet under jakt”, vilket blev kul träning. Hon fick jaga efter kaninerna en liten bit men avbröt exakt när jag bad henne och efter några repetitionen avbröt hon själv efter en rush på 15-20 meter. Det är verkligen GULD att aldrig tjata på sin hund (för då lyssnar den när det väl gäller).

Efter en stund upptäckte jag att batteriet i mobilen var helt slut, det började mörkna och att jag hade noll koll på var bilen var. Blev superstressad och det blev inte ett dugg bättre av att veta att jag i princip alltid går åt fel håll om jag inte kan vägen. Så jag sprang hysteriskt, fram och tillbaka, hur kunde jag vara så dum att jag inte höll koll på var bilen stod? Till slut hittade jag mina egna fotspår i sanden och på så vis kunde jag systematiskt börja ”spåra” oss tillbaks till bilen. Moster hade bara kaninspår i huvet:-)

Behöver jag säga att det blev ett ”Halleluja moment”när jag hittade den? Innan jag reste sa alla mina vänner: ”kör försiktigt!”, men ingen hade såklart en tanke på att säga: ”tappa inte bort bilen!”

Kvällen avslutades med Mosters absoluta favoritsysselsättning (näst efter prisutdelningar): ”gå på restaurang”. Det visade sig vara ett flott ställe jag valt och inte helt lätt att beställa. Jag förklarade vänligt att jag inte förstod holländska och tänkte att servitrisen skulle försöka översätta menyn till engelska. Fick nästan ett hysteriskt skrattanfall när hon istället berättade vad det stod, väldigt långsamt och högt….på Holländska!

God mat, fint hundsällskap och låten ”I am a woman in love” av Dionne Warwick som jag inte hört på typ 30 blev också lite av ett ”Halleluja moment” Det fick även Moster när servitrisen kom fram med en enorm skål, men det visade sig tyvärr bara vara vatten….

Välmotionerade och proppmätta rullade vi slutligen på färjan till Harwich och när vi rullar av är det VÄNSTERTRAFIK!

Dag 3

Det funkade, tjohoo!

Vilket självförtroende man får av att köra vänstertrafik! Krockade inte, körde ”bara” fel i fyra rondeller och fick ”bara” två arga ”tutningar”. Det får man väl vara nöjd med! Fast det blev dubbelt så lång restid som beräknat. Dels kom jag aldrig upp i högsta tillåtna hastighet och dels var jag tvungen att pausa ofta och länge:-)

I en av våra pauser hittade Moster några nya ”kaninhål”, modell större. Misstänker att det inte var små söta kaniner som grävt dessa gropar, på hennes kroppshållning var det snarare björn eller möjligen någon slags jättekanin, typ belgisk jätte:-)

Efter några hysteriska felkörningar i de sista rondellerna (hela Birmingham är uppbyggt av gigantiska rondeller) kunde vi ÄNTLIGEN parkera, packa ur och checka in på hotellet.

Vid första anblicken kändes det alldeles för flott (åtminstone för mig) men Moster gillade det skarp! Hon tycker det är toppen när det står mat på golvet (resterna av roomservice) och när det finns många barer och restauranger.

Inte långt från vårt rum hittade vi en stor sal med heltäckande matta och kristaller i taket, som såg ut att vara gjord för att köra freestyle i:-) Fast det bästa med hotellet var att det låg i själva mässområdet. Skönt med tanke på all rekvisita som skulle släpas fram och tillbaka.

Sent på eftermiddagen masade vi oss iväg för att äntligen få se ett av världens (H)underverk!

Oj, vad stort det var!!!! Eftersom jag inte visste vart vi skulle följde vi strömmen och hamnade i en gigantisk byggnad. Fast det var liksom ”bara” en liten del där man ställde ut Rodesian Ridgeback….

Den ”lilla” hallen var ungefär lika stor som Svenska Mässan. När jag frågade en vakt efter paviljongen och ”the main Arena” pekade han på en annan byggnad som var nästan lika stor som Ullevi.

Väl på plats såg jag snabbt att det var vakter överallt och att man inte fick ha några hundar på läktaren så Moster fick inte se skymten av den gröna mattan.

Det fick istället bli en mini träning mitt i allt ”stojet” och sedan gick vi tillbaka till hotellet.

Där hade de fixat en restaurang för hundägare! Vi var (såklart) först på plats, men efterhand kom fler gäster med hund. Det var nog första gången vi åt på samma restaurang som en Papillon, Diamond terrier, Whippet, Löwchen och Bolonese:-) Alla hundarna var supercoola, det märktes att de var vana vid att hänga med. Inget gruff även om någon var lite för närgången och alla väntade lugnt vid borden när ägarna hämtade mat från buffén. Hoppas Sveriges hundmässor tar efter detta!

Imorgon är planen att försöka förstå hur vi ska få det att funka på lördag och att inte äta så hysteriskt mycket. Maten här är ändå inte särskilt god:-)

Dag 4:

Dan före dopparedan!

När klockan ringde kl 6 på morgonen var jag väldigt nära att ändra mina ambitiösa planer. Tankar som: ”Det är för tidigt för hundträning” och ”det är ingen ide att kliva upp, jag blir ändå inte insläppt….” satt i huvet.

Det var bara att rycka in och ”coacha sig själv” och plötsligt hade jag inte en chans att slippa undan. Jag sparkade in mig i duschen och tvingade mig plocka ihop allt som skulle med. Belönade mig med en stor kopp starkt kaffe så det kändes lite lättare men just när vi skulle gå tog ”slöNina” över igen. Plötsligt skulle inte rekvisitan med?! ”Den är ju så tung…… det är ingen ide…” Suck! Bara gör det! sa jag (och det gjorde jag, på ren lydnad…:-) Väl ute försökte jag krångla mig ur det hela några gånger till. Men jag gav mig inte! Vi skulle in på den gröna mattan och det med basta! Och tack vare lite tur och väldigt mycket tvång så funkade det. Så jäkla skönt att få lite träning på plats. Moster tyckte det var toppen! Vi hade några heelworkhundar runt oss och hon blev lite extra taggad av konkurrensen. Hon fattar liksom inte att de inte ville ha hennes strumpor:-)

Efter träningen belönade vi oss med en härlig promenad och frukost. Vi satt i samma restaurang som igår och fick sällskap av en amerikan som inte kunde slita sina ögon från Moster. Hade det varit för 30 år sedan hade det varit från mig:-) Han frågade vad hon jobbar med och jag berättade att vi gör ”dogdancing” Han berättade att han och hans fru brukade resa till Crufts ”bara för att se alla hundar” Han lovade att titta imorgon och just då kändes allt så himla kul. Det är ju därför vi gör det här! För att underhålla och inspirera till hundträning och att det kommer folk från hela världen för att uppleva Crufts är Amazing! Imorgon kör vi!

Dag 5:

Det blev en åttonde plats!

Tidigt på tävlingsdagen samlades vi för att träna på arenan. Moster var supertaggad, höll återigen på att få skåpet över sig och mer eller mindre kastade skålen mot bordet. Efter en stund lyckades hon samla ihop sig och jag tröstade mig med att hon knappast skulle vara piggare när det var dags att tävla. Man blir ju rätt trött av nya intryck och eftersom det mesta har varit nytt på den här resan var oddsen helt på min sida:-)

Efter träningen gick vi till hotellet och softade. Moster sov som en gris medan jag var så nervös att jag mådde dåligt. Vad hade jag gett mig in på? Kan man avboka sin start? Fejka en magsjuka?!

Nä, hur jobbigt det än var skulle jag såklart aldrig dra mig ur. För trots alla nerver var jag övertygad om att det skulle bli superkul. Efter några timmar var det dags att checka ut från hotellrummet. Passade på att rasta Moster i en snårig park. Plötsligt ser jag hur hon börjar rulla sig i något! Shit, shit, shit!!! Det fick bara inte hända!

Normalt ser jag mig själv som en väldigt positiv coach men den här var svår!

”Men Moster, vilken kul idé, vi gör en bajseentré på Crufts!”

Vid det här laget hade jag nog lyckats älta det mesta som inte fick hända, men just den hade jag missat. Blev tämligen knäsvag innan jag såg att det åtminstone inte var bajs. Faktiskt syntes ingenting (luktade inte så noga) och det kändes underbart, som en halv seger:-)

Det var hysteriskt mycket folk på Crufts så vi fick tränga oss fram. Som tur var hade jag lämnat kvar rekvisitan på morgonen. På uppsamlingsplatsen blev det socialt mingel och utbyte av gåvor. Alla var vänliga men verkade mer eller mindre nervösa. Vi blev välkomnade och fick information om vad som skulle hända på tävlingen. Likt rockstjärnor blev vi sedan lotsade till arenan, både av vägvisare och vakter. ”Me and my Star Dog”, liksom.

Sedan gick allt snabbt, det blev en sista rastning, toabesök och jag fick veta att kaffet endast var för funktionärerna -ajabaja! (kanske lika bra det, annars hade jag väl ”kissat på” mig på riktigt:-)

Vi satt bakom scenen och försökte se på en skärm vad som hände där ute. Vilka fantastiska framträdande, vilket jubel och vilka applåder! Wow! Återigen blev jag skitnervös, vad hade jag gett mig in på? Så var det dags att värma upp och Moster tyckte det var en superbra ide att ”skälla igång sig”, inte så bra…..Fortsatte tålmodigt att värma upp och efter några minuter kändes hon lite mer balanserad. Så var det plötsligt dags. Ut med rekvisitan och in med oss. Det kändes som hela arenan kokade, vilken fantastisk publik! Vi gjorde några missar men det mesta gjorde vi bra och vi landade på en åttonde plats. Vi hade en bra känsla och jag blev väldigt stolt över hur Moster lyckades lösta situationen när väskan inte gjorde som den skulle, det säger lite om hennes egenskaper.

Efter prisutdelning och fotografering var planen att packa ihop och dra hemåt. Vi som hade rekvisita skulle få hjälp att ta ut den. När jag försökte förklara att jag kan ta den själv (jag har ju liksom släpat den hela vägen till Moskva…) skrattade damen och sa ”Darling, you’re not gonna make it, there’s a lot of people out there!” Och hon visste vad hon pratade om. Oj, oj, oj, trodde inte mina ögon när jag såg kravallstaket och dessa enorma folkmassor som trängdes för att komma in! När jag skulle ta en bild kom en vakt fram och sa: ”And it’s all because of you!:-)” Ha, kul vakt! Fast vid närmare eftertanke stod de ju inte i kö för att köpa korv precis:-)

Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk resa med väldigt mycket feelgood, vilket är viktigt för mig. För även om det handlar om tävling är det inte i första hand resultatet som räknas. För mig är det viktigast att Moster mår bra och att vi har kul tillsammans, både till vardags och ”fest”. För mig är det fest när vi får möjlighet att delta i dessa större mästerskap och det vill jag såklart även att det ska vara för Moster. Slutligen vill jag passa på att tacka alla som på olika sätt stöttat, hejat och gett sån innerlig och hjärtlig support. Det har verkligen gjort vår resa ännu mer glädjefylld!

Crufts 2016

My — Thu, 24 Mar 2016 12:31:49 +0000

Int. Freestyle på Crufts 2016

I år fick jag och min hund Itchi, berger des pyrenees a face rase,
äran att representera Sverige på Crufts internationella Freestyletävling lördagen den 12 mars. Som förare har jag förut deltagit på deras Freestyletävling med tidigare hundar och vet ungefär vad som väntade oss, lång resa, lära känna nya duktiga ekipage, en härlig tillställning och en otrolig värmande publik.

I år valde jag att ta oss dit genom att bila ner till norra Frankrike och därifrån ta kanaltunneln från Calais över till Folkestone i England. Väl i England var det mellan 3-4 timmar bilfärd upp till Birmingham. Totallt blev det en bilfärd med nästan upp till 500 mil och hur märkligt det än låter är den resan billigare än att ta flyget. Anledningen är att sällskapshundar som ska flyga till England måste skickas separat via ett fraktbolag.

Tävlingsdagen började tidigt med att vi fick träna på plan utan publik kl. 07:00-08:00 på morgonen. Uppvärmningen kändes bra med Itchi, vi var de första på plats och behövde inte trängas med så många andra som kom lite senare. Tiden därefter gick fort, plötsligt var det mitt på dagen och dags för tävlingen att starta. Alla ekipage står bakom scenen. Publiken hade hittat till arenan långt innan och alla platser var tagna. Tyvärr var det väldigt många som stod i kö utanför som aldrig fick turen att komma in.

Vi var totalt 13 st ekipage från 13 olika länder i Europa. Först in på scen var Irena Istvánková från Tjekien med sin border collie Layla. De bjöd på ett rockande härligt nummer, ett program koreograferat efter låten High way to hell. Ett underhållande nummer som gav dem till slut en 3:e plats. Sen tog det inte långt stund tills det var dags för nummer 4 att starta, Itchi och min tur, och vi bjöd på vårt New York New York program. Jag var förväntansfull, både såg och hörde glada rop ifrån publiken och det var svenska hejarklacken som viftade med flaggor i höga sky. När vi klev in på scen för att inta vår startposition kände jag hur Itchi hade tappat hakan av all publik, ljus och värme. Hon fick nog en mindre chock. Inte konstigt egentligen, bakom scen märks miljön inte alls av och helt plötsligt så dyker allt bara upp.

Itchi jobbade på bra, hon genomförde mycket men gjorde tyvärr några missar och hade inte sin härliga utstrålning som hon bjuder på när allt känns rätt. Jag var såklart lite beskymrad över det men spände mig också över att jag hade problem med mina kläder och ryggen värkte. Allt gick så fort och plötsligt var vi klara med vårt nummer. Vi fick fina applåder för vår show, domarna tyckte också gilla det de såg och vi hamna till slut på en ärofull 5:e plats. Mitt mål var att komma bland de 5 bästa och det klarade vi precis. Som prestationsmänniska jag är stör jag mig dock fortfarande över att vi båda inte gav vårt allt. Det är liksom på rätt plats att göra det. Men en 5:e plats är bra med tanke på att det är världselitens ekipage som deltar och den svåra miljön som inte går att träna på innan.

Den som tog hem den hedrande 1:a platsen var engelskan Lucy Creek med sin border collie Skiffle. Hennes program var koreograferat efter en låt från filmen Paddington och deras arbete gick mest hem hos de 3 engelska domarna Carole Dodson, Jeanette Fyfe och Mary Muxworthy.

Tävlingen gav mig motivation till att bygga ett ytterliggare nytt nummer till Itchi och det hoppas jag att vi kan bjuda på till nästa svenska mästerskap. Men mest så klart var det smickrande att få företräda Sverige i ett sånt stort arrangemang, att få visa upp den ras Itchi är och chansen att få demonstrera sitt verk för så många. Tack ni alla som peppade oss till vår prestation på Crufts. Ni som får möjlighet att åka dit, gör det. Det är en upplevelse man sent kommer att glömma.

/ Frida Binette & Itchi

Fotograf: Demelza van der Lans

Crufts 2014

My — Mon, 26 May 2014 08:18:19 +0000

4:e placering på Crufts 2014

Sandra Kagevik och Thyra fick en 4:e placering på årets freestyletävling på Crufts i England.

Här är länderna som deltog, placeringen och poängen:

England – 28,70
Belgium – 28,40
The Slovak Republic – 27,60
Sweden – 26,43
Czech Republic – 26,00
Holland – 25,80
Scotland – 25,03
Germany – 23,83
Wales – 23,37
France – 23,17
Denmark – 00,00

Hela poängsättningen hittar du här.

Se hela tävlingen på youtube.

Och här kan du se all freestyle och heelwork från Crufts 2014.

Crufts 2013

My — Sun, 26 May 2013 08:26:57 +0000

Carina och Pop till Crufts 2013

Då Carina Persson och Pop blev svenska mästare i freestyle 2012 är de uttagna till att representera Sverige på årets CRUFTS i mars.

Crufts 2012

My — Sat, 26 May 2012 08:28:52 +0000

Resan till Crufts 2012

Karolina Pettersson och Zing tävlade i freestyle på årets Crufts i England för andra året i rad.

Agria djurförsäkring sponsrade de svenska mästarna Lina Petterssons och pumin Zings resa till Crufts. Linas resa som Pdf

Här är Linas egen berättelse om resan:

Crufts 2012- the return

Den här gången, till skillnad från förra gången, hade vi flera månader på oss att förbereda oss för en resa till den stora ön i väster. Den här gången var det dock inte möjligt att samåka med danskorna men däremot bokade vi in oss på samma bed and breakfast för att kunna umgås lite grann i alla fall. Vi var säkra på att ta färjan Esbjerg» Harwich igen då detta verkar vara det absolut bästa och bekvämaste sättet för oss och hundarna .att ta sig till England. Med på resan denna gång följde min mor och hennes pumi Mysco som fungerade som ressällskap till Zing samt två svenska supportrar i form av Hanna och Jennie.

Resan påbörjades måndag eftermiddag från Karlstad med att bila ned till Åsa i Halland för att där spendera natten innan avfärd med färjan i Varberg till Grenå. l Karlstad anslöt sig Hanna som kom med tåget frånUppsala. Bilen började redan fylla på sig 0 då skulle vi ändå packa in en till person, men förra årets erfarenheter säger att allt går bara man vill. Så på väg till Åsa plockade vi upp Jennie i Kungsbacka som då kom med tåget från Mariannelund. O jora, det gick och stuva in henne också, hela baggaget fullt i min lilla röda opel och fyra människor och två hundar inne i bilen. Tur att det år små hundar :)!

På tisdagen gick färden vidare med färja över till Danmark. På denna färja fick hundarna följa med upp och vi människor hade tillgång till trådlöst internet så denna färd gick fort. Väl i Danmark fortsatte sedan bilfärden mot Esbjerg utan några större bekymmer. i Esbjerg var vi i god tid och stannade vid en mack för att tanka och rasta hundarna ordentligt i en park. Här i Danmark hade våren verkligen kommit igång ordentligt så det var bara att njuta för oss vårtörstande nordbor. En timme innan avgång stuvade vi så in oss för att checka in på färjan. Lite tumult uppstod når vi inte riktigt hittade rätt hamn men tur att då inte Esbjerg är så stort så man kan åka ganska fort till andra sidan staden istället. incheckning av både oss och hundar gick utan problem med alla papper och pass i ordning. På båten träffade vi på den svenska agilityhunden med förare Stina Matsson samt även den danska delegationen med Johanna Ahlannach i spetsen. Sedan förra året vet vi att båten inte är riktigt som Finlands färjan direkt utan verkligen av den stillsammare sorten. Det hindrade oss ändå inte från att fynda på rean i den lilla butiken som fanns ombord.

Vid första tillfället då vi fick ta ut hundarna så var allt lugnt i bilen, en lättnad eftersom det var värre förra året. Men hade också lärt mig att stoppa min seperationsångest laddade hund i sin egen bur med ett gott tuggben. Hela färjeresan förflöt snabbt och alla saker som jag tänkt göra under den 18 timmar långa resan förblev ogjorda…

Väl framme i England bestämde vi att mamma skulle, som den mest erfarna bilföraren, köra första sträckan. Då kom första ”lilla” problemet, vi hade ingen GPS som fungerade. Trots inköp av Europakarta och uppdaterad GPS, trodde vi, men näpp ingen Englands karta. Som tur var så hade danskorna två GPS med sig och färden började då mot BB med dansk vägbeskrivning. Mamma gjorde ett bra jobb med att hålla sig på rätt sida hela tiden, svårast i rondeller där man gärna vill hålla höger. Däremot konstaterade vi att engelsmän inte är kloka bilförare, de kör fruktansvärt snabb, ligger väldigt nära varandra och kastar sig mellan filerna. Gör man inte likadant så uppstår irritation från deras sida. Vägen gick på stora vägar i stort sett hela vägen fram till Rugby där vi skulle bo. På vägen hade vi bara ett missöde då vi blev påkörda bakifrån vid ett rödljus. Bilen fick en buckla, föraren smet men som tur var alla i bilen oskadda och jag kan leva med att gamla Opeln fått en buckla.

BB var verkligen fantastiskt fint med härligt gröna områden. En viss skillnad mot det motell vi bodde förra gången då vi fick rasta Zing vid motorvägen precis bara runt huset. Rummen var otroligt charmiga och gick i engelsk lantlig stil. Vi hade inga problem att finna oss tillrätta och finna vår väg till sängen. Upp tidigt nästa morgon för att finna den specifika parkering som vi blivit visade året innan och slippa alla trafik. Klockan 7 var vi alltså på NEC. Hade bestämt mig för samma upplägg som året innan dvs att träna med Zing inne i arenan på torsdag morgon för att därefter låta henne vila fram till lördagen. Ringen lika härlig och mäktigt stor denna gång som förra året. Zing kändes något trött men trivdes lika bra i ringen denna gäng. Lek och ha kul var mitt träningsmål för dagen och det hade vi.

Vi blev väl upplärda av våra danska vänner förra året och visste att torsdag får bli shoppingdag. Så vid åtta tiden slängde vi oss iväg för att suga i oss det bästa av det gigantiska shoppingutbudet. Detta året var vi dock lite mer strukturerade i vårt sätt att täcka området och kändes oss faktiskt rätt nöjda med att ha sett det mesta på fredag eftermiddag, vilken skillnad mot förra året då det kändes överväldigande att täcka in allt. Vi passade även på att göra våra inköp denna dag då vi av erfarenhet visste att det är svårt att finna vägen tillbaks en annan dag.

Klockan 11 satt vi på plats och tog del av den engelska finalen för freestyle. Förra året var vi lite besvikna på att det inte var så stor variation i programmen men den här gången tycker jag det var betydligt bättre! Min favorit för dagen var beaglen som jag tyckte helt klart hade det mest publikfångande programmet med mest variation i rörelser som passade in till musiken, samtidigt hade de en otroligt bra tajming till musiken. Vinnaren för dagen hade ett snyggt och stilrent program men som jag insåg senare delvis spelade på texten i musiken och för oss som inte hört musiken tidigare hade något svårt att hänga med.

Kvällen ägnade vi åt att äta ute med danskorna på ”Thank god it is friday” som verkligen var en unik amerikansk inspirerande restaurang. Mycket mat till ett lågt pris och underhållning på köpet

Fredagen började ännu tidigare då vi körde Jennie till Londontåget då hon spenderade dagen i London istället. På plats på NEC ville både jag och Johanna gå in och köra våra program utan hundar men idag var det stopp, inga utan särskilda pass fick komma in. Tydligen hade vi bara haft tur dagen innan. Mötte även några av de andra internationella deltagarna som var väldigt frustrerade då de ville ha en chans att få komma in på arenan. Till slut med lite tysk/holländsk list lyckades vi i alla fall få komma in ändå. ?ör egen del handlade det om att tänka ut hur man skulle lägga upp programmet i den stora arenan och att domarna inte som förra året satt på diagonalen utan på ena sidan. Hade lite svårt att få till det på ett sätt som fungerade men hade å andra sidan en dag till på mig att fundera. Dagen spenderades i shoppingstånden och att kolla in en del av finalprogrammet. Vi hade beslutat att försöka göra dagen något kortare för att inte vara lika slut till på lördagen.

Klockan 11 satt vi återigen på plats för att ta del av den engelska HTM-finalen. Många duktiga ekipage var med, tyvärr var väl inte rasbredden lika stor som i andra länder, kanske särskilt Sverige. Det blir lite tråkigt att se border collie efter border collie. Höll tummarna lite extra för engelska vännen Karen som jag tyckte var outstanding förra året. De gjorde en fin insats men hade några små rnissförstånd som drog ned poängen. Intressant att se detta årets bedömning då poängen låg på en helt annan nivå än förra året. Min favorit för dagen och ett av de bästa HTM-program jag sett var Heather med sin working bearded collie Maddie. Så roligt att hon även slutade som dagens segrare! Även det grodprogram som slutade tvåa stod ut i mängden. Detta var ett ekipage jag tyckte var duktiga redan förra året när de gjorde Scooby doo. I år imponerade de ännu mer. Att i efterhand få höra att föraren år allvarligt sjuk och avrådd från att tävla på Crufts gjorde prestationen ännu mer beundransvärd.

Åkte mot BB redan kl 16 för att försöka vila upp oss inför morgondagen. Riktigt så blev det inte då vi på vår matletarfärd senare på kvällen körde totalt vilse. Två timmar senare gav vi upp och ringde till våra räddare i nöden våra danska vänner som kom och hämtade upp de då vilsna och frustrerade svenskarna.TACK för det :)!

Lördagen var inget undantag på att vara på plats tidigt. Alla ville inne i arenan för att få göra de sista förberedelserna. Vi blev alla väldigt paffa då vi inte fick mer än högst fem minuter därinne. Johanna o jag var glada att vi hade fått vara inne redan på torsdagen men synd om de övriga som inte riktigt hann med sin förberedelse. Tillbaks vid bänkarna hälsade vi på gamla kära bekanta som Esther från Holland, Marianne från Norge och Heather från Skottland men annars var det en hel del nya ansikten. Hela 15 länder skulle ju vara med denna gång! Den här gången varjag mer förberedd på hela Crufts upplevelsen och Svenskt pynt var inköpt för att pryda platsen på bänken dagen till åra. Lycka till kort och presenter utbytte ägare och kände mig väldigt stolt över det personliga kortet som Anna målat åt oss för att ge bort. Fina presenter fick vi också, av Johanna fick vi ett fint broderat kuddfodral och av Hanna en fin porslinspumi. Strax efter 10 hade vi en briefing där förutsättningarna gicks igenom, mycket av dem var jag mer förberedd på det här året än föregående. Bestämde mig för att göra samma förberedelser som föregående år dvs att dröja mig kvar vid bänkarna så länge som möjligt för att bara några nummer innan gå till det separata uppsamlingsområdet. Zing kändes lite trött och vid det här laget har jag lärt mig läsa av de signaler hon skickar till mig och i det hår fallet var koncentrationen inte på topp.

Så började det närma sig vår tur, hade verkligen som mål att njuta allt jag kunde av tillfället. Och så gjorde jag i en minut ungefär innan jag inser att jag glömt rekvisita. Snabbt överlägga, kan jag köra utan? Svar nej, hela programmet tappar då sin poäng. Så vad göra, jopp, springa lätt och elegant, då en en hel arena och några tusen via datorn tittar, över arenan för att hämta kartan… Japp, också igång då. Räckte med att titta på Zing efter 3 sekunder för att inse vilken hund jag hade med mig in på banan…det var inte ”koncentrerade- du och jag gör det tillsammans rnatte- Zing” utan det var ”wow vad fräckt alla tittar på mig -Zing” Vad gör man som matte då, jo det är ju bara att hänga. Zing hade ”the time of her life” och jag hade fullt sjå att hänga med i hennes program, tur jag övat mycket under året på improvisation Så den njutning jag hoppades att det skulle bli blev det väl inte riktigt kanske…Igenom programmet tog vi oss i alla fall, inte riktigt med det innehåll jag ville ha i det men ändå

Väl ute hade vi gjort vårt och kunde vara lite sociala med de andra deltagarna innan det var dags för att gå in igen på arenan för prisutdelning. Då kunde jag i alla fall njuta av att stå på denna mäktiga arena tillsammans med min tokiga, primadonna hund! Vi slutade som sexa vilket jag var otroligt nöjd med, tänk sexa efter världens topp fem freestyleförare, inte så illa med lilla ”pjumin” Vinnare, VM och EM mästaren, Tierre från Frankrike. Norden gjorde bra ifrån sig, Johanna och Danmark hade lite problem med kostym men var supernöjd med hundens insats och Marianne korn 7:e på sin femte tävling totalt någonsin. Vad månne bliva av dessa två?!

Efter fotografering så umgicks vi vid båsen och många kom fram och pratade med oss om att de sett oss förra året och tyckte att det var så bra. Det märktes att pjurnin var lite mer känd detta året då många kom fram och prata om rasen. Mamma pratade faktiskt med en engelska som ägde 3 av Englands totala fem pumis. Hon hade haft många valpförfrågningar av människor som ville ha en pumi till agility och freestyle, kul! Vi tog del av den internationella agilityn där vi hejade på Sverige och de övrig nordiska länderna. Tyvärr ville det sig inte riktigt för vår svenska representant. Resterande tid umgicks och pratade jag med övriga tävlande, det år den största behållningen av att åka utomlands att få stifta bekantskap med nya freestylemänniskor världen över.

Så var vårt Crufts-äventyr över för denna gång, hemfärden gick utan missöden och hemma landade vi på tisdagkväll. Rejält slut men med en härlig upplevelse att lägga in i minnen för livet.

Tack mamma Lena, Hanna, Jennie, Johanna, Lone, Ing-Lis för sanslöst trevligt ressällskap.
Tack Emmy för att du drillade in oss förra året till att bli världsvana Crufts resenärer i år :)!
Tack också till SKK freestyle kommitté samt mina sponsorer Agria, Karlstads djursjukhus,
Kristinehamnshundcenter, Värmlands teatern, Karlstads hundcenter och Maskerad och
Vintage för ert stöd!
Lina Pettersson

400-201
500-260
640-692
640-911
640-916
642-732
642-999
700-501
70-177
70-178
70-243
70-246
70-270
70-346
70-347
70-410
70-411
70-412
70-413
70-417
70-461
70-462
70-463
70-480
70-483
70-486
70-487
70-488
70-532
70-533
70-534
JN0-360
LX0-103
LX0-104
M70-101
MB2-704
MB2-707
MB5-705
MB6-703
N10-006
NS0-157
NSE4
OG0-091
OG0-093
PEGACPBA71V1
PMP
PR000041
SSCP
SY0-401
VCP550
000-017
000-080
000-089
000-104
000-105
000-106
070-461
100-101
100-105 ,
100-105 ,
101
101-400

Crufts 2011

My — Thu, 26 May 2011 08:31:39 +0000

Lina och Zing svenska representanter på Crufts 2011

Lina Pettersson och pumin Zing har blixtinkallats som reserver till freestyletävlingen på Brittiska Kennelklubbens stora hundutställning Crufts i Birmingham 12 mars. Detta sedan Agnes Mohlin och border collien Pelle tvingats lämna återbud på grund av kennelhosta bland familjens hundar.

AFs sekreterare Pia Wahlström fick endast 90 minuter på sig från arrangörerna på Crufts att hitta en ersättare till Agnes och Pelle. Eftersom det enligt AFs beslut är SM-resultaten som ligger till grund för uttagning till Crufts försökte Pia i tur och ordning att nå de främst placerade vid SM 2010 via telefon. Till slut fick Pia turligt nog tag i Lina som kunde tacka ja och inkomma med nödvändiga uppgifter innan tidsfristen hade gått ut.

Lina Pettersson och Zing har i sin meritförteckning bland annat:
Guldmedaljörer i svenska mästerskapet 2009
Individuellt freestylesilver i NM 2009
Lagguld i freestyle vid NM 2009 och 2010
Årets freestylehund 2010